Debatt: Transsexuella utan plats i omklädningsrummen

Som yogautövare måste jag dagligen välja mellan två könade omklädningsrum. Inget av dem stämmer överens med min könsidentitet. Under flera år bytte jag om på damernas, men sedan bytte jag till herrarnas. Vi lever i ett könsuppdelat samhälle och att gå emot rådande normer skaver. Jag möttes av nyfikenhet och uppmuntran och tänkte: det handlar trots allt om yoga. Att shalan (yogalokalen, reds. anm.) faktiskt gjort praktik av yogavisdomsorden: yoga off the mat, lös upp dualismer. Open up your heart.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Ett år senare hejdas jag av yogastudions personal som vill tala om ”duschsituationen”. Jag får veta att min närvaro gör andra medlemmar obekväma. Det förvånar mig inte eftersom friktion skapas när normer hotas. Min närvaro på herrarnas innebär att personer som aldrig behövt reflektera över frågor om könstillhörighet tvingas till reflektion. Vissa välkomnar en sådan reflektion. Andra upplever att något obefläckat hotas. För dessa handlar det om några minuter av reflektion och vacklande komfort. Detta kan jämföras med många transpersoners liv, som består av idel uppbromsningar och riskbedömningar. Mina påpekanden härom faller döda ner på disken:

Men kan de inte få känna sig bekväma?

Jag såg filmen om suffragetterna, är det verkligen så viktigt att driva de här frågorna?

Frågorna hade kunnat ställas vid en rad olika historiska tidpunkter. Är det verkligen så viktigt för svarta personer att få sitta var de vill i bussen? Är det verkligen så viktigt för homosexuella att få gifta sig?

Personer som förkroppsligar rådande normer anses ha rätt att känna sig komfortabla, att inte konfronteras med sådant som skapar sprickor i deras inbäddande liv. Andra personer kan inte räkna med sådana rättigheter. I dagens Sverige är ett könshygieniskt tänkande legio. Detta medan institutionaliserad rashygien och öppet manifesterad homofobi gått ur modet. Ingen skulle få gehör för krav på att slippa duscha tillsammans med bögar eller svarta. Oavsett hur obekväma de kände sig. Och lösningen skulle aldrig ses i att bögarna eller de icke-vita rensades bort för att säkra homofoba eller rasistiska personers rätt att leva friktionsfritt.

Min yogastudio går en annan väg. Ledningen sammanträder och når ett beslut: ”Efter övervägande har vi beslutat att i enlighet med de regler vi har i vårt medlemsavtal ber vi dig att respektera de regler som vi har på anläggningen från och med dagens datum. D.v.s. att män duschar med män och kvinnor med kvinnor”. Jag tvingas byta om ute i korridoren. Yogastudion är nöjd och tackar mig: ”Tack för att vi kan hitta en lösning.”

Frågan om hur en yogastudio går tillväga när de fastställer någons könstillhörighet aktualiseras. Jag får svaret att de gör sin bedömning ”på det sättet som vi känner till, som samhället idag delar in man och kvinna”. De preciserar att det i mitt fall handlar om ”utseende” eftersom ”det är det som har varit besvärande för andra medlemmar”. Situationen kastar ljus på vilka röster som ges legitimitet. Enskilda könsnormativa eller transfoba personer ges tolkningsföreträde – och dessa individers upplevelser (av att besväras av andras kroppar) används för att rättfärdiga en exkludering av kroppar som anses avvikande.

Historien jag berättar kanske låter personlig. Men framför allt är den politisk. Det handlar om en institutionaliserad genushygien – att jämföra med det tidiga 1900-talssveriges rashygien. Det är i ett dylikt sammanhang det kan te sig rimligt för en yogastudio att agera könsutredare och att fatta beslut om huruvida någon är en trovärdig kvinna eller man.

Företag som tar sig friheten att på egen hand definiera någons könstillhörighet är ute på hal is. Konsekvenserna blir att transsexuella personer som inte passerar som kvinnor eller män inte tillåts använda omklädningsrummen; intersexuella personer som inte förkroppsligar endera av två kön pressas även de ut ur arkitekturen; liksom personer som definierar sig utanför rådande könsdikotomi. Därtill upprättas en riskfylld gränsdragning mellan legitima och illegitima könsöverskridare, där transsexuella personer som passerar som trovärdiga kvinnor eller män eventuellt accepteras, men där personer som inte förmår eller vill positionera sig inom endera av två kön, knappast kan göra anspråk på några rättigheter.

Med sitt agerande har Skandinaviens största yogastudio skrivit in ett genushygieniskt tänkande i sitt regelverk. De steg framåt som tagits på flera andra platser, tar här flera steg tillbaka. Yoga on the mat – transphobia off the mat.