Debatt: Transdebattens blinda fläck

I min yrkesutövning som teoretiskt orienterad genusvetare har jag ofta intresserat mig för att olika läger i polariserade debatter trots sina skarpa skiljelinjer inte sällan delar vissa outtalade grundantaganden. Ett exempel på en särdeles polari­serad debatt är den som i och med transfrågan för tillfället pågår om kön. Jag vill här lyfta att även denna debatts läger i tysthet delar vissa perspektiv som, menar jag, står i vägen för en fullödig diskussion om kön.

I ett svenskt sammanhang får Kajsa Ekis Ekman ofta stå som representant för ett perspektiv på kön som av större delen av transrörelsen ses som transfobiskt. Ekman menar att teoretikers såväl som myndigheters tillmötesgående av transrörelsen har lett till en ny syn på kön som gör en persons känsla avgörande för hens könsliga vara.

Ekman ser detta som en femi­nistisk backlash av flera skäl, men ett av hennes huvudargument är att detta ger tidsandans patriarkala könsroller en makt de inte bör få: en person som inte känner att hen passar in i ramarna för sitt tillskrivna kön är egentligen offer för dessa kulturellt skapade ramar och bör inte anpassa sig till dem genom att göra om sig själv.

Ett av flera problem i Ekmans argumentation om trans är att hon reducerar frågan om könsidentitet till en fråga om hur väl man passar in eller inte i tidens könsroller. Jag saknar en smula ödmjukhet inför vad könsidentitet egentligen är, inför vad det är som gör att vissa personer redan som barn upplever en enormt stark känsla av att vara födda i fel kropp, medan andra som beter sig ”otjejigt” eller ”okilligt” inte gör det.

Ekman slår fast att kön handlar om vad man har för biologisk kropp. Men det som förenar Ekman med transrörelsen, som är starkt präglad av ett queerteoretiskt perspektiv som ifrågasätter reali­teten hos biologiska fakta, är ändå vissa skygglappar när det gäller vilka frågor som ställs om biologiska faktorers betydelse för människors könsliga vara.

Den fråga som hela tiden väcks hos mig, men som är totalt undanskymd i den offentliga transdebatten, är i vilken mån det finns en bio­logisk grund inte bara för vilka kroppar vi utrustas med utan även för upplevelsen av vilket kön vi är. Naturvetenskaplig forskning om detta saknas heller inte. Den har exempelvis visat att ett fosters exponering för könshormoner kan påverka barnets könsidentitets­ upplevelse så att det i vissa fall går på tvärs mot dess anatomiska kön.

Feminister och genusvetare har generellt ett spänt förhållande till biologiska argument om kön. Att tillskriva biologiska faktorer bety­delse anses ofta hotfullt inte minst då biologiska argument historiskt använts för att förklara och be­rättiga ojämställdhet och andra förtrycksordningar.

Idén att människors upplevelse av sig själva som könsvarelser kan äga en realitet bortom de kulturella ramverk vi skolas in i är också väl­digt svår att passa in i de tanke­ modeller kring relationen mellan biologi och kultur som både Ekman och queerfeminister är skolade i. Den queerfeminism som strukturerar mycket av åtminstone den mest synliga transrörelsens tänkande har svårt att erkänna biologins betydelse för någonting överhuvud­taget. Det förklarar varför frågan om könsidentitetens eventuella biologiska grund såvitt jag sett inte lyfts som motdrag mot Ekmanska reduktioner av könsidentitet, till en fråga om hur väl ens identitet passar in i socialt konstruerade mallar för kvinnligt och manligt.

Jag har själv inga tvärsäkra svar att komma med på de många frågor som transdebatten väcker. Mitt ärende är att peka på de begräns­ ningar och skygglappar som våra teoretisk­ideologiska ramverk lätt skapar och mana till större öppen­het för olika sätt att tänka kring relationen mellan biologi och kultur. Transerfarenheten är viktig ur ett mänskliga rättigheter­perspektiv, men dess centralitet ligger också i att den utgör en unik språngbräda för fördjupade diskussioner om vårt mänskliga vara som könsvarelser.