Debatt: Tillfälliga tillstånd är ett dåligt förslag

”Så blev invandringen Sveriges hetaste fråga” står i stora bokstäver över hela DN (29/8) i en målande ironi.

Lördagssvenskarna läser och när opinionsinstitutet ringer nästa gång har invandringen seglat upp och förbi de saker som invandringen kräver, det vill säga bostäder, jobb, skola. Svensken kommer nästa gång att svara ”invandringen” och partikanslimänniskor kommer att läsa resultatet i nästa DN som kommer att skriva att nu är invandring ännu mer Sveriges hetaste fråga och sedan tvingas partierna att ha en ny politik om det här. (En hårdare politik, av någon anledning).

Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Sverige­demokraterna vill ha tillfälliga uppehållstillstånd, TUT. Idag beviljar Sverige istället permanenta uppehållstillstånd, PUT. Snabbt räknat skulle man kunna få igenom ett sådant förslag i riksdagen igen. Och det är politiskt möjligt. Sverige har en skyldighet att bereda flyktingar skydd så länge skyddsbehov finns, inte mer.

Men är det ett bra förslag? Nej, det är ett dåligt förslag. Låt oss börja med att titta på vilka som omfattas av förslaget. Våra flyktingar kommer främst från Syrien, Eritrea, Afghanistan, Somalia och Irak. Den gemensamma nämnaren för dessa länder är att deras konflikter är och förväntas vara långvariga. Det syriska inbördeskriget har rasat i fyra år nu, och ingenting tyder på att det är på väg att lösas. Migrationsverket har gjort samma bedömning och utfärdar därför PUT till dem som kan göra det sannolikt att de är syrier.

Övriga länder då? Somalia har varit söndertrasat i mer än tjugo år, och även om afrikanska unionen nått vissa framgångar mot al-Shabaab i södra delarna på sistone, finns inget hopp om att våldet ska upphöra inom kort. Irak är en konfliktzon med radikala islamister, IS-kontrollerade områden och mycket svagt myndighetsskydd samt bristande respekt för mänskliga rättigheter – och har så varit länge. Eritrea har sedan självständigheten varit osäkert. Gränskriget mot Etiopien 1998-2000 skördade många människoliv och landet räknas idag som ett av världens värsta länder jämte Nordkorea. Ingen lösning i sikte överhuvudtaget, och utvecklingen går inte åt rätt håll.

Migrationsverket presumerar uppehållstillstånd för den som kan visa att den kommer från Eritrea. Sedan talibanernas våroffensiv 2014 har det redan allvarliga läget i Afghanistan förvärrats ytterligare. Det råder inre väpnad konflikt i stora områden och kvinnor och barn är som vanligt särskilt utsatta. Minoriteter, som hazarerna, likaså.

Läget har varit mycket allvarligt under mer än ett decennium.

Gemensamt för dessa länder är att de, även när konflikterna en dag tar slut, kommer att ta lång tid att bygga upp och stabilisera. Västvärldens skiftande lojaliteter och vapenexport till olika grupper hjälper knappast.

De största flyktingländerna, som står för den absoluta majoriteten av våra flyktingar, har alltså konflikter som inte tagit slut på många år och som inte heller väntas ta slut på många år. Därmed kommer mängder av tillfälliga uppehållstillstånd behöva förlängas var tredje år, om och om och om igen. Låter det kostnadseffektivt? Det låter för mig som att sänka en redan tyngd myndighet totalt. Att låta Migrationsverket gå under i beslut vars utgång i normalfallet är så gott som given. Ett administrativt självmord.

Ur ett integrationsperspektiv då? Tja, varför ska den vars liv och trygghet är villkorad i Sverige försöka komma in i vårt samhälle, sätta sina barn i en skola de kommer behöva slitas från, sätta barnen i fotbollslag de kommer behöva lämna, skaffa sociala sammanhang, arbete, vänskapskrets i ett liv som är hållet på halster? Det säger sig själv att det så omtalade utanförskapet kommer att förstärkas med många små celler av familjer som sitter och väntar på brev med myndighetslogga på. För att inte tala om hur den psykiska ohälsan till följd av en sådan situation skulle pressa den svenska sjukvården.

För att inte tala om hur människofientligt det är att tvinga människor till osäkerhet med treårscykler. Det är i praktiken ett straff jämte en fristad.

KD, M och FP anser att den som fått jobb ska ha ett permanent uppehållstillstånd. Arbetsgivaren får därmed en betydande makt över enskilda människor och deras familjers livsöden. Inom svensk arbetsrätt är provanställning huvudregel. Hur ska den anställda våga säga ett pip, ett enda pip, när arbetsgivaren kan välja mellan att anställa personen eller – i praktiken – skicka den till något talibanvälde eller krigszon i omvärlden? Och hur ska arbetsgivaren, i sin tur, agera? Hen tvingas antingen anställa vederbörande till kollektivavtalsenliga villkor – högern ogillar, om jag minns det rätt, att staten tvingar till sådant – eller riskera att hens anställda försvinner till något talibanvälde eller krigszon i omvärlden?

Ur ett större perspektiv är det tveksamt om människor ska kunna leka gud över andra människor i ekonomisk beroendeställning till dem. Låter som en riskfylld konstruktion.

Det är med andra ord dyrt, ineffektivt, kontraproduktivt och inhumant. Så varför har hälften av våra riksdagspartier föreslagit det? Titta inte på mig. Jag vet inte.

Vidare så. M och KD föreslår ett så kallat snabbspår för ”säkra länder”, det vill säga länder på Balkan samt de centralasiatiska länderna där beviljandegraden är under fem procent. Det finns i den integrationsrapport som Moderaterna producerat, som lustigt nog inleds med ett kapitel om migration. Förslaget tycks bekant. Anledningen är enkel: förslaget finns redan i den lag Moderaterna och Kristdemokraterna bestämt över under åtta år.

S och MP då? De ska ”arbeta via EU för jämnare fördelning”.

Tack för tydligheten på området när vi behövde den som bäst.

C har inga förslag om att göra reglerna för migration mer restriktiva. Vilket kanske inte är så konstigt eftersom de röstades igenom för bara nio månader sedan.

Lördagssvensken lägger ned tidningen. Invandringsfrågan dröjer sig kvar.

Nästa vecka ringer SIFO.

Fotnot: Det här är en nedkortad version av ett tidigare publicerat blogginlägg.