Debatt: Till offentlig sektors försvar

Låt oss inleda med två konstateranden.

• Vid jämförande av skattekvoten för drygt 20 år sedan har offentligheten 240 miljarder kronor mindre att röra sig och investera med.

• Det har skett en minskning från 44.7% till 32,9% i andelen av de förvärvsarbetande som gör det i offentlig sektor om vi jämför samma år.

Dessa två realiteter är konsekvensen av politiska beslut, och är orsakande till det samhälle vi lever i idag.

Den svenska staten, läs offentlig sektor, har alltså 240 miljarder mindre att röra sig med än vid millennieskiftet. Den drastiska minskningen är bidragande till situationerna vi ser i dagens samhälle: för lite personal, för lite material, för lite tid med de äldre bland hemtjänsten, för långa köer i vården, för få legitimerade lärare i skolan, för få platser på äldreboenden och en mer seglivad service på myndigheterna. Inget av detta ska klandras på personalen och de som sliter var dag för att garantera tjänster och service för oss medborgare. Det som ska kritiseras är de nyliberala ideér kring resursoptimering, detaljstyrning och förenklad syn på kunskap som tillåts prägla den svenska politiken och i längden hela den offentliga sektorn.

Det är denna politik som lett till att SKR, Sveriges kommuner och regioner, skriker efter pengar endast för att upprätthålla det nuvarande läget. Om Sverige fortsätter i denna takt, kommer vi att se en fortsatt tillbakadragande offentlig sektor på såväl gles- och landsbygden som i städerna, med större misstro och ökad utsatthet som konsekvens.

En kraftigt minskad skatte­intäkt leder oss till nästa problem. Andelen av de förvärvsarbetande som arbetar i offentlig sektor låg 1993 på 44,7% och hade 2018 sjunkit till siffran 32,9%. Då bör man även ha i åtanke att 2018 arbetade enligt SCB 1 633 699 i offentlig sektor. Det ger en bild av hur stor minskningen med drygt 12 procentenheter faktiskt var och vad det innebar för svensk offentlig sektor. Du behöver inte vara raketforskare eller professor i offentlig förvaltning för att se den tydliga kopplingen mellan minskad mängd pengar, färre medarbetare och sämre service.

Med mindre resurser att nyttja och färre medarbetare kommer nästa problem. New public managementpräglad offentlighet med obefintliga marginaler och slimmade verksamheter. Tanken om att ge kostnadseffektiv service till medborgarna är god - ingen skattepeng ska slösas. Men när det blir så tajt att verksamheter går på knäna, även i tider befriade från kriser, har det gått alldeles för långt. Välfärden, den offentlig sektorn, måste sätta medborgarnas intressen först.

Om situationen för offentlig sektor inte förändras kommer det välfärdssamhälle som byggts upp under snart 100 år, som omvandlat Sverige från fattigt emigrantland till global förebild, gå förlorat. Vi behöver få ett slut på underfinansieringen, vi behöver få ett slut på privatiseringarna, ett slut på korruptionsliknande offentlig-privat samverkan och kortsiktigheten i offentliga upphandlingar. Vi behöver en välfärd med människan i fokus. Vi måste se till att personalen på sjukhusen, skolorna och äldreboenden kan utföra sina arbetsuppgifter utan att brytas ned av dem.

För att råda bot på offentlig sektors lidande har vi några förslag. För det första, höjda skatter på de rikaste. Miljonärer och miljardärer kan och måste bidra mer till det gemensamma. För det andra, ett utökat tjänstemannaansvar med fokus på demokrati och rättssäkerhet istället för effektivitet. För det tredje, en reformering av Lagen om offentlig upphandling för ett större fokus på social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet samt en större ekonomisk långsiktighet vid tecknande av ramavtal. För det fjärde, ett vinsttak på privata verksamheter som verkar i välfärden.

Offentlig sektor ska vara representativt för de värden vi som medborgare vill upprätthålla och bygga samhället kring. För jämlikhet, jämställdhet och allas rätt till ett gott liv. Då behöver vi en robustare, mjukare, tillgängligare och mer förtroendeingivande offentlig sektor.