Debatt: Tidöavtalets förslag hotar själva statens legitimitet

Tidöpartierna vill se ett ”paradigmskifte”. Det gäller inte minst synen på staten. Men för att få syn på det paradigmatiska är det – som Erik Jennische visar – nödvändigt att se Tidöavtalets många förslag samlat. Då framträder ett program för en ny stat med en förändrad ämbetsmannaroll.

Svensk förvaltning har länge haft ett gott anseende. Relationen mellan förvaltning och medborgare beskrivs ibland som ett samhälls­kontrakt, och relationen mellan politiker och förvaltning som ett förvaltningskontrakt. Båda dessa relationer har vid internationella jämförelser setts som välfungerande.

När det gäller medborgarnas förtroende för förvaltningen sticker en förklaringsfaktor ut i forskningen, nämligen att medborgarna uppfattar förvaltningen som rättvis – att alla är lika inför lagen och att ärenden hanteras objektivt och sakligt. Sedan 1980-talet har förvaltningen också arbetat med att förbättra servicen mot medborgarna genom att skapa en relation av öppenhet och tillgänglighet, där parterna kan lita på varandra och tala fritt, utan risk för att det som sägs ska vändas emot en. Den enskildes integritet har värnats.

Men även relationen mellan politik och förvaltning har präglats av tillit. Politikerna har uppfattat förvaltningen som trogen och kunnig. Myndighetsaktivism och motarbetande av reformer har tillhört undantagen. Lojaliteten har även rymt en informationsplikt, där ämbetsmännen har uppmärksammat politikerna på att lagar och regler kan behöva skrivas eller skrivas om. I det arbetet har det funnits en respektfull dialog mellan politik och förvaltning.

Tidöavtalet utmanar båda dessa kontrakt. Samhällskontraktet utmanas framförallt för att avtalet fokuserar på en viss grupp av människor. Som Dagens Nyheter har visat domineras avtalet av migration och kriminalitet. Och gång på gång kopplas dessa ihop. Staten ska till exempel kartlägga ”hur många utländska medborgare som är aktiva gängkriminella” och öka antalet inre gränskontroller för att bekämpa “irreguljär migration och gränsöverskridande brottslighet”. Medborgarskap ska kunna återkallas för den som begår brott, och återvändarverksamheten ska prioriteras. En ”anmälningsplikt” ska också införas, där förvaltningen ska tillse att personer vistas lagligen i Sverige och informera Migrationsverket och Polisen om så inte är fallet. Denna plikt ska paras med ny huvudregel i sekretesslagstiftningen som innebär att all relevant information ska delas med brottsbekämpande myndigheter.

Den sammanlagda innebörden i dessa förslag är att staten ska bli mer uppsökande och polisiär. Och det är då inte bara myndigheter som Polisen och Tullen som mer systematiskt ska nagelfara migranterna. Även skola, socialtjänst, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, sjukvården med flera ska på eget initiativ göra identitetskontroller och lämna uppgift­er till andra myndigheter. Det är också i det ljuset den nationella folkräkning som aviseras i avtalet kan ses. Den blir, ihop med anmälningsplikten, i hög grad Skatteverkets jakt på människor som ska utvisas.

I praktiken tillskriver alltså Tidöavtalet en viss grupp av människor (migranter) en viss benägenhet (att hamna i kriminalitet). Och denna problembild läggs till grund för riktade åtgärder som handlar om att spåra upp och kontrollera dessa brottsbenägna migranter. Detta strider mot den norm om likabehandling som har format ämbetsmannarollen. Särskilt då det för migranter också ska införas andra grunder för beslut än vad som gäller för andra samhällsgrupper, där utvisning ska kunna ske vid misstanke om brott och ”bristande vandel”.

Särskilt för välfärdsmyndigheterna kommer de nya kraven att innebära stora påfrestningar. Inte bara för att det främst är dessa myndigheter som har försökt komma närmare de mest utsatta, utan också för att det ligger i deras professionalitet att hjälpa och stötta, inte att spåra upp och röja människor. Och effekten? Ja, inte blir oroliga föräldrar med barn på väg in i kriminalitet mer benägna att kontakta socialtjänsten, skolan eller sjukvården.

Tidöavtalet utmanar även förvaltningskontraktet. Och då särskilt förslaget om ett stärkt tjänstemannaansvar. Det har motiverats med att förvaltningen är ineffektiv, korrupt och full av myndighetsaktivister. Visserligen har även utredare och forskare pekat på att staten dras med olika problem, som bristande regelefterlevnad och försämrade utredningar. Men att förvaltningen skulle vara full av aktivister, utpräglat illojal mot politikerna eller svårt korrumperad finns det ingen forskning som visar. Och det finns framförallt ingen forskning som visar att klandervärda beteenden är orsakade av en för mild straffskala. Mycket pekar istället på att det är olika förutsättningar att bedriva verksamheten som har orsakat problem – främst återkommande besparingskrav och illa fungerande, företags­inspirerade styrmodeller.

När Tidöpartierna nu istället misstänkliggör ämbetsmännen riskerar förvaltningskontraktet att ta skada. Förvaltningen känner sig baktalad och blir alltmer räddhågsen och passiv. Relationen mellan politiker och tjänstemän blir mer hierarkisk och tar formen av strikt ordergivning istället för kommunikation och idéutbyt­en. Inom mitt eget område har denna förändring redan märkts av, i form av drastiska regerings­beslut om nya universitetsstyrelser och indragna forskningsanslag som har fattats utan diskussion med berörda myndigheter.

Sammantaget medför Tidö­avtalet stora förändringar för förvaltningen och dess anställda. Vi riskerar att gå från en självständig förvaltning som verkar i medborgarnas tjänst mot en kuvad och särbehandlande angiveristat. Något som kan få långtgående konsekvenser för statens legitimitet.