Debatt: Tidö sitter i knät på svensk skogsindustri

Biologisk mångfald är en utav de mest överskridna planetära gränserna. Hisnande, skrämmande. Men mest av allt, så otroligt dumt. För vem älskar inte livet med alla dess former och varianter? Vem blir inte lugn i själen av att vistas i skogen, glad över att hitta kantareller, tillfreds över att kunna producera en egen blåbärssylt?

Jag får ofta upp bilden i huvudet, att vi sågar av grenen vi själva sitter på. Inventeringar visar att utbredningen av blåbärsris har minskat med 20 procent under de senaste 20 åren. Sedan 1950-talet har utbredningen av de vanliga risen som blåbär, lingon och ljung halverats i södra Sverige. Nio arter har utrotats i Sverige på grund av skogsbruket. Sex av dem sedan 1950-talet. Nästan 200 arter är nu klassade som hotade enligt rödlistan, på grund av kalavverkning.

Det står klart att vi måste ändra på mycket, för att ha en chans att lämna efter oss en levande och rikare planet. Hållbart brukande, fredande och restaurering.

Det är just därför som EU glädjande nog har klubbat igenom lagstiftning och strategier på dessa områden, och FN-mötet för biologisk mångfald pekar i samma riktning. Frågan handlar nu om att implementera.

Skogsindustrin skulle enligt beräkningar behövt stå tillbaka och behövt leva med en minskning på cirka 0,1 procent.

Hur påverkar det våra lagar, vårt skogsbruk? Det har varit miljömålsberedningens uppgift att ta fram svar och förslag. Det fanns politisk vilja, däribland från Miljöpartiet, som ville att de första förslag som sekretariatet tog fram, blev verklighet. Där fanns bra, ambitiösa och väl underbyggda förslag, som hade bidragit till att vända trenderna för hotade arter, och sett till skogen fick bidra till att binda kol. Som hade lösningar.

Men tyvärr blev det cyniska svaret från Tidöpartierna: Vi ignorerar lagarna och målen, till förmån för Skogsindustrins kortsiktiga profit. Skogsindustrin skulle enligt beräkningar behövt stå tillbaka och behövt leva med en minskning på cirka 0,1 procent av virkesuttaget.

Ett orimligt pris bara för att bevara några arter och binda kol? Det var i alla fall oacceptabelt från industrin och dess lydiga politiker i Tidö-partierna.

Här kommer ett par obekväma sanningar.

• Det står klart att vi måste ställa om skogsbruket.

• Det står klart att vi måste skydda mer och avverka mindre.

• Det står klart att vi behöver hitta lönsamhet som gynnar markägaren snarare än industrin.

Men det står också klart att det är skogsindustrin som dikterar villkoren. Ja. Det är skogsindustrins som bestämmer vad en majoritet av politikerna tycker, säger och gör, i ett läge där politiker istället borde lyssna till vetenskapens belägg och verka för allmänhetens bästa.

Det är inte så att de tvingas, men det är industrin som har pengarna, resurserna och viljan. För ärligt talat, det är deras kortsiktiga profit som står på spel. Och så snart någon politiker tycker utanför industrins talepunkter, eller tänker själv, så kommer svar som ”frihet under ansvar”. Kom ihåg vad ni lovat oss. Håll händerna borta från vår industri, lita på oss så lovar vi bättring.

En annan hållbarhetsrapport skrivs. Ännu en fågelholk får stå kvar, omgiven av ett utbrett kalhygge.

Vi i Miljöpartiet innebär en nagel i ögat för just kortsiktighetens profit när den sker på det allmännas bekostnad. Vi behöver förändring. 

Och efter ännu ett svek och en missad chans, står klart att alla som vill se en förändring, måste bli en aktiv del av den förändringen.