Debatt: Tänk stort – men stoppa inte en nödvändig reform

Synen på arbetarkvinnor är att de är en grupp på arbetsmarknaden som inte riktigt går att räkna med och som inte heller förväntas behöva försörja sig på sitt jobb. För att bryta det måste vi både förändra uttag av föräldraförsäkring och förbättra arbetsvillkor, samtidigt, skriver Ulrika Lorentzi.

I ledartexten ”Våga tänka större än delad föräldraförsäkring” (Dagens ETC 9/6) ifrågasätter Lina Hjorth om delad föräldraförsäkring är Den Stora Nyckelfrågan för ett jämställt arbetsliv. Hon menar att en kvoterad föräldraförsäkring är en gratislösning för politiken och att vinnarna är ”tjänstekvinnor i karriären”. Mot karriärkvinnorna ställer hon kvinnor i offentligt finansierad verksamhet som sliter med dåliga arbetsvillkor, tuff arbetsmiljö och låga löner. Hjorth menar att undersköterskor och barnskötare skulle ha mer att vinna på ökade investeringar i välfärd än vidare reformer inom föräldraförsäkringen.

Jag håller såklart med om att delad föräldraförsäkring inte är den totala lösningen för att skapa ett jämställt arbetsliv. För undersköterskor, barnskötare och andra medlemmar i Kommunal är ökad bemanning, satsningar på bättre arbetsvillkor och höjda löner avgörande.

Och inte ens det räcker, minst lika viktigt är rätten att få en heltidsanställning. Varannan arbetarkvinna arbetar deltid, oftast därför att hon inte hittat ett heltidsjobb. Till skillnad från medelklasskvinnorna är arbetarkvinnors deltidsarbete lika utbrett innan de får barn som efter. Arbetsliv på deltid är förklaringen till varför arbetarkvinnorna blir fattiga pensionärer.

Detta hänger ihop med föräldraförsäkringen. En lång föräldraförsäkring som främst tas ut av kvinnor påverkar synen på arbetskraften i kvinnodominerade jobb. Det är ingen slump att deltidsanställningarna dominerar där, eller att lönerna släpar efter och arbetsvillkoren försämras. Synen på arbetarkvinnor är helt enkelt att de är en grupp på arbetsmarknaden som inte riktigt går att räkna med och som inte heller förväntas behöva försörja sig på sitt jobb. För att bryta det måste vi både förändra uttag av föräldraförsäkring och förbättra arbetsvillkor, samtidigt.

Men papporna då? Fler dagar som inte går att överlåta i föräldraförsäkringen är det mest effektiva sättet att få män i typiska mansjobb att ta ut föräldraförsäkring. Även mansdominerade arbetsplatser tvingas ta hänsyn till att människor får barn. Att LO tog ställning för en tredelad föräldraförsäkring redan för tio år sedan beror på detta – att det är ett av få politiska verktyg som finns för att påverka kvinnors och mäns villkor i på en könssegregerad arbetsmarknad.

Det är viktigt att komma ihåg hur samspelet mellan förvärvsarbete och politiska beslut ser ut. Lina Hjorth skriver att ”småbarnsfamiljer arbetar i snitt tio timmar mer i veckan nu än på 1970-talet” och undrar om det var det vi drömde om. Genom att tala om familjer döljer hon mammors och pappors helt olika förutsättningar. Många kvinnor drömde om att tjäna egna pengar. Då, 1970, hade knappt nio procent av barnen barnomsorg, och bara hälften av småbarnsmammorna ett förvärvsarbete överhuvudtaget. Särbeskattning, föräldraförsäkring och utbyggd välfärd var viktiga politiska beslut för att stärka alla kvinnors möjlighet att ha ett jobb, även arbetarklassen.

Så tänk gärna större, men låt inte det stoppa en nödvändig reform.

Ulrika Lorentzi,
utredare Kommunal.

Tidigare chefredaktör för tidskriften Bang och redaktör för boken Vems valfrihet? En debattbok för en delad föräldraförsäkring 2004.

Svar direkt:

Ulrika Lorentzi skriver att en delad föräldraförsäkring ska förändra synen på arbetarkvinnor som ”en grupp på arbetsmarknaden som inte heller förväntas behöva försörja sig på sitt jobb”. Det är naturligtvis hypotetiskt möjligt att ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten får sådana effekter på lång sikt (trots att det som sagt inte finns stora problem med statistisk diskriminering i den kommunala sektorn).

Men varför gå denna omväg via föräldraförsäkringen och hoppas på framtida attitydförändringar? De politiska partier som förväntas besluta om föräldraförsäkringen är samma partier som är arbetsgivare för stora grupper lågavlönade kvinnor. Det är ju för sjutton bara att höja skatten och satsa på välfärden direkt. Det är dessutom en reform med betydligt större folkligt stöd.

Vi är överens om många saker. Självfallet är det viktigt att kvinnor kan vara ekonomiskt självförsörjande och att vi skapar bättre arbetsvillkor (ta bort allmän visstid och ge rätt till heltidstjänst i botten etcetera). Lorentzi tassar dock som katten kring het gröt runt kärnan i min text, nämligen detta med arbetstiden.

Är vårt stora problem att kvinnor jobbar för lite? Borde vi jobba mer i jämställdhetens namn? Jag tycker inte det. Problemet är snarare att vi, framför allt männen, jobbar för mycket. Önskan om heltid handlar sällan om en brinnande längtan efter längre arbetspass utan om att deltid i många kvinnodominerade yrken ger låga inkomster och taskig pension.

Lösningen heter arbetstidsförkortning och bättre löner. Sedan ser jag gärna att vi av andra skäl tar steget mot en tredelad föräldraförsäkring, men passa i så fall på att förlänga den.

Lina Hjorth