Debatt: Tänk som radikalhögern – vinn makten långsiktigt

Hur ska vänstersinnade i vår högerdominerade samtid förhålla sig till frågan om regeringsmakt? Vänsterpartiet har ordnat en uppmärksammad regeringsskola i hopp om att kunna ingå i en S/V/MP/C-regering efter valet 2026, där vissa av föredragshållarna lett till höjda ögonbryn. I kretsen runt S-tankesmedjan Tiden har det i stället diskuterats om inte det politiska läget kräver samregerande med Moderaterna.

Men regeringsmakt kan aldrig bli ett självändamål. Parlamentariska vänsterkrafter som vill förändra på riktigt borde ställa upp ett antal orubbliga reformkrav som villkor för att ingå i, eller organiserat stödja, en regering. 

Till att börja med i dagens läge: att slopa det destruktiva överskottsmålet för statsfinanserna och storsatsa på offentliga gröna investeringar. Sådant som på allvar har potential att vända de senaste decenniernas högerradikala framgångsvåg.

Men sedan är det avgörande att kunna tänka ännu mer långsiktigt, och låta de tankarna styra ens politiska krav: Hur stärker vi förutsättningarna för fackföreningar att organisera? Hur ger vi studieförbunden möjlighet att växa? Hur förbättrar vi de ekonomiska villkoren för icke-vinstdrivande medier? Hur underlättar vi för demokratiska arenor i miljonprogramsförorterna och i glesbygden? Hur ökar vi tillgången till billiga samlingslokaler? Hur kan vi rikta stöd till folkbiblioteken?

Det är nämligen den sortens infrastruktur som skapar grogrunden för progressiva rörelser – sådana som bidrog till att Sverige blev det land med relativt hög välfärd och jämlikhet det en gång var. S-ledningen må ha glömt det. Men vår SD-influerade regering vet. 

Det är ingen slump att de skär ner på folkbildning, försämrar folkrörelsers villkor, försvårar fristående tidningars och tidskrifters finansiering – och inte minst, med en repressiv migrations- och rättspolitik skjuter ekonomiska konfliktlinjer i bakgrunden till förmån för konfliktlinjen ”etnisk svensk vs invandrarbakgrund”. Radikalhögerns politiska utgångspunkt har hela tiden varit: Hur stärker vi vår ställning långsiktigt? Hur bygger vi vår maktbas?

Så borde även den parlamentariska grenen av arbetarrörelsen och vänstern tänka, men från en progressiv utgångspunkt.

Den senaste S-ledda regeringen, 2018–2022, bedrev i stället på flera sätt en politik som saboterade rörelsernas långsiktiga ställning. Strejkrätten inskränktes och på Centerns initiativ pressades fackföreningsrörelsen att godta försämrat anställningsskydd – två grundskott mot facklig organisering. Hade inte Vänsterpartiet fällt regeringen hade även 

Om inte riskerar de att få fortsätta bedriva mjuksminkad högerpolitik – medan högerpopulisterna fortsätter flytta fram sina positioner.

Hyresgästföreningen gjorts överflödig genom den marknadshyresmodell som var på gång.

S fick leda regeringen i fyra år till, till priset av att såga av några centrala rörelseben. Av den senaste tidens högerpopulistiskt färgade S-utspel i integrations- och rättsfrågor att döma verkar de inte ha greppat mycket av var skon egentligen klämmer.

Med stor sannolikhet kan parlamentariska vänsterkrafter räkna med att behöva verka i sammanhang med icke-socialistisk majoritet de närmsta åren. Om deras politiska avtryck är sådant att det långsiktigt stärker progressivt rörelsebyggande kan de ändå göra en insats för framtiden.

Om inte riskerar de att få fortsätta bedriva mjuksminkad högerpolitik – medan högerpopulisterna fortsätter flytta fram sina positioner.