När Rebecka, som är född i en mellanstor svensk stad, var sju år reste hon för första gången till Mali tillsammans med sina föräldrar. Där blev hon utsatt för ett övergrepp. På uppdrag av hennes föräldrar, med tvång och våld, utfördes en könsstympning på sjuåringen. Dessvärre är Rebeckas berättelse inte unik. Detta trots att könsstympning av kvinnor sedan 1982 varit förbjudet enligt svensk lag, vilket gäller även om könsstympningen sker med samtycke eller i ett annat land. 

Könsstympning av flickor och kvinnor har ingen medicinsk grund, utan görs enbart för att kontrollera deras kroppar och sexualitet, då det finns en föreställning om att mäns och familjers heder är kopplad till kvinnors och flickors sexuella beteende. Riskerna och konsekvenserna av könsstympning är både fysiska och psykiska, till exempel problem och smärtor vid toalettbesök och i samband med menstruation, sex och förlossning. För många innebär det också starka och långvariga trauma­reaktioner, med svåra minnen av det som hände och skamkänslor kring sin kropp. 

Enligt en rapport från 2015 av Socialstyrelsen finns det cirka 38 000 flickor och kvinnor i Sverige som kan ha varit utsatta för könsstympning. 7 000 av dessa är flickor under 18 år.

Existera har tillsammans med byrån Kapi under januari 2021 tagit fram ny statistik som uppskattar att så många som cirka 75 000 flickor och kvinnor i Sverige kan ha varit utsatta för könsstympning. En del av dessa könsstympningar har skett på barn födda i Sverige. Mellan 2012 och 2018 har tio flickor under 18 år som varit födda i Sverige fått diagnosen könsstympning inom sjukvården, enligt Social­styrelsens rapport från 2020. Detta är endast de barn som har uppsökt vård och som har fått en diagnos, så det är högst sannolikt att det finns ett mörkertal.

Detta tål att upprepas: Minst tio svenska barn har utsatts för ett grovt brott under sin uppväxt i Sverige, men inga gärningsmän har dömts. Hur kan detta accepteras av en modern rättsstat? 

Följande åtgärder måste prioriteras av politiker och myndigheter i arbetet mot könsstympning: 

1. Öka kunskapen om könsstympning hos yrkesgrupper som möter flickor och kvinnor som utsatts eller riskerar utsättas.

Det gäller personal inom vården, förskola, skola, rättsväsende och de som möter asyl­sökande och nyanlända.  

2. Arbeta förebyggande riktat både till barn och till föräldrar för att förändra attityder och normer. Det krävs gemensamma riktlinjer och en nationell strategi för det förebyggande arbetet. 

3. Inrätta fler specialistmottagningar med fokus på könsstympning, i kombination med att kunskapen höjs generellt inom vården. 

4. Forskning behövs för att öka kunskapen. 

Det är oacceptabelt att flickor i Sverige riskerar att utsättas för könsstympning. Det är oacceptabelt att kvinnor i Sverige lever i rädsla, skam och tystnad med sina fysiska och psykiska smärtor från att ha blivit könsstympade. Och det är oacceptabelt att de som utför dessa brott inte ställs till svars för vad de gjort. Politiker och myndigheter måste ta bort skygglapparna och börja agera.