Debatt: Ta ansvar för diskriminering av transpersoner

Diskrimineringsbyrån Uppsala (DU) är hittills den enda verksamhet som har gått till domstol mot diskriminering av transpersoner. Eftersom våra processer har slutat i förlikning har frågan om transpersoners rätt att inte diskrimineras fortfarande aldrig prövats i domstol. Vad sänder det för signaler? skriver Linda Awerstedt, Kristin Solvik och Vida Paridad.

Robin, en transsexuell kvinna, sökte till polishögskolan och blev under urvalsprocessen intervjuad av en psykolog. Robin blev illa till mods när intervjun nästan bara handlade om hennes kön och utseendet på hennes kropp. Psykologen tyckte att Robin utifrån sina erfarenheter och personlighet passade bra som polis, men ifrågasatte om hon var trygg i sin könsidentitet, eftersom hon inte hade opererat sig. Robin fick därför bedömningen ”rekommenderas ej”.

Po skulle besöka en offentlig toalett. När Po hade betalat gick hen mot damavdelningen, men en toalettvakt spärrade Pos väg. Vakten sade att Po såg ut som en man och därför måste gå på herrtoaletten. Po försökte förklara att hen inte är en man, men fick ändå inte gå på toaletten. Några månader senare gick Po tillbaka till toaletterna och samma sak hände igen. Den här gången höll vakterna fast Po hårt i armen och uppträdde aggressivt.

Anna ringde sitt försäkringsbolag för att berätta att hon hade bytt namn. Det nya namnet var registrerat i folkbokföringen, men bolaget fortsatte att skicka ut brev i hennes gamla namn. I telefonsamtalet sade handläggaren att Annas namn var kvinnligt och att de därför inte kunde registrera det, eftersom det stred mot Annas personnummer som hade manlig könsbeteckning. När Anna stod på sig sade handläggaren att hon måste skicka in en skriftlig motivering till namnbytet.  

Det här är exempel på diskriminering som många transpersoner i Sverige utsätts för så gott som dagligen. Det kan handla om allt från ifrågasättande av kläder och pronomen, till hot och våldsbrott. Det är förbjudet att diskriminera transpersoner, som har könsidentiteter och könsuttryck som inte följer samhällets traditionella normer. Men hur fungerar skyddet i praktiken? Var kan en transperson som blivit utsatt för diskriminering vända sig, och vad händer sedan?

Anmälningar till polisen och granskningsmyndigheter leder sällan till resultat. Diskrimineringsombudsmannen (DO) har hittills inte gått vidare med någon anmälan om diskriminering mot en transperson. Förbudet mot diskriminering av transpersoner har aldrig prövats i domstol. Diskrimineringslagen framstår alltmer som ett tomt löfte för många transpersoner, eftersom lagskyddet inte verkar ha lett till några konkreta förändringar.

Kampen för transpersoners rättigheter sker i mångt och mycket inom det civila samhället. Ideella föreningar har rätt att föra talan mot diskriminering. Diskrimineringsbyrån Uppsala (DU) är en ideell antidiskrimineringsbyrå som ger råd och stöd till personer som upplevt diskriminering. Robin, Po och Anna anmälde det de hade utsatts för till oss. Vi försökte skapa dialog med motparterna, men utan att komma till en lösning. Vi anmälde två av ärendena till DO, som lade ner utredningarna. Då gick vi till domstol.

Det är få föreningar som alls har råd att driva en rättsprocess, vilket riskerar att bli en dyr affär. De föreningar som har gått till domstol mot diskriminering har varit tvungna att begränsa sig till ”småmål”, vilket innebär att det inte går att begära högre ersättning till den som diskriminerats än ca 20 000 kronor.
Ersättning för diskriminering ska enligt lagstiftaren vara hög, dels för att kompensera den som utsatts, och dels för att avskräcka från att diskriminera och uppmuntra till förebyggande arbete. En motpart med stora ekonomiska resurser kan i annat fall lätt betala sig fri från ansvar för diskriminering, och har då inga större skäl att se till att det inte upprepas. Därmed finns risken kvar att fler drabbas av samma sak.

I fallen med Robin, Po och Anna var vi tvungna att hålla oss till den här begränsningen av summan, även där ersättningen borde ha varit högre. När siffran är låg kan de motparter som har ekonomi för det välja förlikning för att bli av med ett mål, istället för att behöva gå till domstol och få frågan uppmärksammad. Det skapar också en praxis av små ersättningarna för diskriminering. Vi tycker att det är bekymmersamt, eftersom det då handlar mer om vem som har råd att diskriminera, och mindre om att ge upprättelse till den som utsatts och förhindra att det händer igen.

I Robins, Pos och Annas fall kom vi aldrig så långt som till en huvudförhandling eftersom vi förliktes på vägen. Frågan är om det hade blivit några förlikningar om vi hade haft möjlighet att begära högre ersättning.  DU är den enda verksamhet som hittills har gått till domstol mot diskriminering av transpersoner. Eftersom våra processer har slutat i förlikning, har frågan om transpersoners rätt att inte diskrimineras fortfarande aldrig prövats i domstol. Vad sänder det för signaler?

Vi vill rikta följande uppmaning till riksdag, regering, anmälningsinstanser och alla som driver verksamheter där diskriminering är förbjuden:

1) Förbudet mot diskriminering måste gälla i praktiken. Riksdagen har infört en rätt för både individer och ideella föreningar att föra talan mot diskriminering i domstol. Men den rätten blir tandlös när det saknas resurser att driva annat än ”småmål”, som är lätta för motparter att betala sig ur. Rätten till upprättelse för den som utsatts för diskriminering måste värderas starkare än så. Det behövs både finansiella tillskott och regeländringar som underlättar för verksamheter och personer utan förmögenhet att driva processer mot diskriminering.
 

2) Diskriminering mot transpersoner måste tas på allvar. Många transpersoner vi möter uttrycker lågt förtroende för myndigheter som tar emot anmälningar om kränkningar (som t.ex. DO, polisen och Patientnämnden) eftersom sådana anmälningar så sällan leder till resultat. Många berättar också att de ständigt måste förhålla sig till risken för att bli utsatta för diskriminering, kränkningar och våld, var de än går. Det är oacceptabelt i ett samhälle som säger sig värna alla individers lika värde.

Linda Awerstedt
Juridiskt ansvarig, Diskrimineringsbyrån Uppsala

Kristin Solvik
Verksamhetsansvarig, Diskrimineringsbyrån Uppsala

Vida Paridad
Bitr. verksamhetsansvarig, Diskrimineringsbyrån Uppsala