Omkring 10 000 personer lever i Sverige utan rättigheter. Helt öppet. Utan rätt att försörja sig själva, utan rätt till ordentligt stöd från samhället. Och utan möjlighet att påverka situationen.

Den tyska filosofen Hannah Arendts kanske mest kända fras är ”rätten att ha rättigheter”. I vår tid har denna rätt kommit att bli tätt sammankopplad med idén om nationalstaten – det krävs att man är medborgare för att hävda sin rätt. Problem uppstår således när en person saknar denna relation till staten. Då försvinner (tydligen) ens rätt till rättigheter. Arendt belyste detta genom termen ”undeportability”, vilken illustrerar det prekära tillstånd som omger en människa vars fysiska närvaro inte godtas av någon stat: ”Det finns inget land på jorden där de har rätt att bosätta sig”, skrev hon.

Arendts ”undeportability” hörs inte vanligtvis i medias rapportering men kan appliceras på dagens situation med asylsökande som hamnar i ”limbo”. Detta juridiska ingenmansland uppstår efter att en asylsökande fått avslag men inte kan utvisas till sitt (förmodade) hemland. Ofta är det praktiska hinder som sätter käppar i hjulet för utvisningen. Det kan handla om att (det förmodade) hemlandet inte känner vid personen, eller inte önskar ta emot hen. Men också om att ID-handlingar saknas vilket omöjliggör av- och inresa.

Det är inte ovanligt att personer svävar i detta limbo under långa perioder; en man vi haft kontakt med har befunnit sig i Sverige under 12 år utan att Migrationsverkets beslut kunnat verkställas. Enligt siffror som Sveriges Radio publicerade förra året lever omkring 10 000 personer i denna situation. Som vuxen i limbo är man rättslös – glöm möjligheten att studera eller söka jobb. Ett levnadstillstånd som år efter år präglas av juridiskt och mänskligt limbo tär sönder själen. Och för vad? Varför ser det svenska migrationssystemet ut på detta vis?

Många menar att den globala migrationen enbart fungerar genom reglering. De som har ”reella” asylskäl ska få tillträde, medan andra tvingas återvända. Regleringar må vara en nödvändighet, men ur vår synvinkel är det uppenbart att systemets trovärdighet, rättssäkerhet och rättvisa skadas än mer när Migrationsverkets beslutskedja havererar. Beslut fattas och ligger fast, även när det står klart att det inte kan verkställas, till ett mycket högt pris, för såväl samhället som den asylsökande.

Vi måste ta vårt politiska ansvar och anpassa regelverket och praxis som styr myndighetens arbete efter verkligheten. Det är helt orimligt att personer som fått beslut om utvisning ska genomlida år av ovisshet och rättslöshet då återvändandet är en praktisk omöjlighet.

Vi vill därför att regeringen utreder en ändring av preskriptionstiden – avslagsbeslutets bäst före-datum – från fyra till två år i de fall där verkställighetshinder föreligger. Det förhindrar inte limbo i sig, men bidrar ändå till att förkorta tiden av ovisshet. Man bör samtidigt undersöka möjligheten att upphäva utvisningsbeslut som inte kan verkställas inom två år, och då som regel bevilja uppehållstillstånd i de fall den sökande inte aktivt försvårar verkställigheten genom at t ex undanhålla sig. Bevisbördan bör här ligga på staten. 

I dag tolkar Migrationsverket kravet på att den asylsökande ska medverka till sin egen utvisning så strikt att tiotusentals människor som gör allt i sin makt för att kunna återvända, inklusive hörsammande av alla kallelser och kontakter med hemlandsmyndigheter, ändå inte anses göra tillräckligt, helt enkelt eftersom utvisningen inte kan verkställas. I praktiken tillämpar man ett cirkelresonemang som rimligen ligger långt ifrån vad lagstiftaren avsett.

Migrationsverket måste också ta till sig synpunkter från Polisen som får i uppdrag att verkställa overkställbara beslut medan människors liv får förflyta i tomhet.

För som läget är just nu tillåter Sverige att människors liv slås i spillror och människorätten hamna mellan stolarna. Arendts rätt till rättigheter är som bortblåst.