Debatt: Synen på brott och straff har blivit inhuman

Fenixavdelningarna är ett av flera exempel på avhumaniserande tendenser i svensk kriminalvård, skriver Anders Bruhn och Per Åke Nylander, forskare i socialt arbete vid Örebro universitet. 

Tidigare artiklar i ETC har speglat det inhumana i verksamheten vid kriminalvårdens högsäkerhets-enheter – de s.k. Fenix-avdelningarna. Vi menar att dessa säkerhetsavdelningar är avtryck av en generell utvecklingstrend i dagens svenska kriminalvård. Denna innebär en ökad distans mellan intagna och det som tidigare sågs som nyckelgruppen i rehabiliteringsarbete – vårdarna. Den tidigare betoningen på relations- och motivationsarbete i fängelsevardagen har allt mer ersatts av teknokratiskt säkerhetstänkande och psykiatriskt diagnostiserande i skön förening. Intagna klassificeras och sorteras till fängelse- och avdelningstyp utifrån risk och farlighet, som behandlingsbara eller hopplösa fall. Den stora majoritet som inte erbjuds särskilda behandlingsinsatser riskerar hamna i ren förvaring under olika grader av bevakning och säkerhet.  

De förändringar som skett bottnar i ett ideologiskt skifte i synen på brott och straff. Inom internationell fängelseforskning brukar de nordiska länderna ofta framhållas som undantag från en allmän utvecklingstrend i västvärlden mot ökad repression via längre fängelsestraff och hårdare anstaltsklimat, ett bevis för att alternativet human kriminalvård är möjligt. Något vi kan konstatera efter ett antal forskningsprojekt om svensk kriminalvård är dock att det i Sveriges fall blir alltmer tveksamt att tala om ett sådant ”undantag”. Tidigare dominerande synsätt på brott och kriminalitet som ofta orsakade av sociala problematiker har idag ersatts av en som ser kriminalitet som antingen ett resultat av ett rationellt val inom ”möjlighetsstrukturen” eller som psykisk sjukdom. I det första fallet handlar det om avskräckning, att göra valet olönsamt och irrationellt via längre straff, ökad kontroll och hårdare fängelseklimat. I fråga om sjukdom (eller drogberoende) så används behandling (efter lämplig diagnos) via psykofarmaka och/eller specifika behandlingsprogram.  

Sverige har en historisk tradition av motivationsinsatser som bygger på relationsarbete mellan vårdare och intagna. Särskilda behandlingsfängelser skapades under 1980-talet. Den s.k. kontaktmannareformen 1991 byggde på en stark vilja att utveckla en rehabiliterande sida av kriminalvårdararbetet. Varje enskild vårdare skulle ha ansvar för och skapa en stödjande personlig relation till ett mindre antal intagna. Syftet var kurativt – vårdaren skulle arbeta särskilt med motivation samt hjälpa till med planering och kontakter utanför fängelset för att förbereda ett framtida liv utan brott. Senare byggdes också utbildningen av vårdare ut med en kortare kurs på högskolenivå, huvudsakligen innehållande samhälls- och beteendevetenskap. 

Idag nedtonas motivations- och relationsarbete i fängelsevardagen. Högskolekursen har lagts ner. Satsningar på utveckling av kontaktmannarollen saknas. Rymningarna 2004 innebar startskottet för stora investeringar i säkerhet. Förutom alla satsningar på kontroll och övervakning, stängsel och murar, så har också antalet personal med särskilda säkerhetsuppgifter ökat. Säkerhetstänkandets dominans har medfört ökad distans mellan vårdare och intagna och därmed minskade möjligheter till motivationsarbete. Den särskilda säkerhetspersonalen har fått ökad makt och status på den övriga vårdarkårens bekostnad. Intagna bedöms först och främst utifrån ”risk” för våld eller brottslighet och placeras på lämplig anstalt utifrån de kriterierna. 

För de redan motiverade, de behandlingsbara, de med sjukdomsinsikt finns medicineringen och programverksamheten. Såväl användningen av psykofarmaka som antalet manualbaserade behandlingsprogram har vuxit kraftigt. 

Den stora gruppen intagna då? De som inte nått en insikt om och vilja till rehabilitering? Ja, vad som riskerar att återstå här är ren förvaring. Säkerhetstänkande och rutiner skapar ökad distans till vårdarna. Dessa riskerar att förvandlas till rena väktare med en fortsatt nedtoning av det vardagliga motivationsarbetet. Det finns dock krafter som verkar mot denna utveckling. Ett stort antal ”vanliga” kriminalvårdare är hängivna i sitt arbete att försöka hjälpa intagna till ett bättre liv efter avtjänat straff. Det finns också behandlingsavdelningar som arbetar hårt för att skapa ett gynnsamt förändringsklimat. Tyvärr går dock den allmänna trenden mot avhumanisering och ren förvaring av den stora gruppen intagna vid våra anstalter. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.