Debatt: Swexit nästa?

Engelsmännen har just satt upp ett utsträckt finger åt nomenklaturan i Bryssel.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Inte nödvändigtvis det fuktade finger som normalt används för att känna efter åt vilket håll vinden blåser och som annars kanske kan vara vanligt bland, i vart fall den nya, politiska adel som till valda delar under söndagen den 26 juni i både England och Sverige grät krokodiltårar över att ha misslyckats i ambitionen att välja sig ett nytt folk.

I svenska medier och i sociala forum märks att oron över ett Swexit i kölvattnet på engelsmännens Brexit inte är oansenlig nu, när man blivit varse vilket elände folkviljan kan ställa till med när populasen får bestämma själva.

För politik är i dag inte med någon självklarhet en fråga om folkrörelse och brett förankrade beslut i de djupa folklagren. I den delen har demokratin i flera avseenden slagit knut på sig själv. De engelska väljarnas hämnd – jag lämnar i den delen själva sakfrågan om EU-medlemskapet därhän – är en käftsmäll på det etablissemang och de ”ledare” som inte har förstått och inte kunnat tyda hur demokratin och folkrörelseperspektivet har utvecklats.

I Sverige är det väl i dag hyfsat välbekant att den politiska karriären i väsentliga delar bygger på och förutsätter rätt familjetillhörighet, rätt partner med rätt kontakter och inte allra minst de rätta sociala nätverken.

För cirka 100 år sedan fasades det gamla privilegiesamhället ut och därmed upphörde också den av gud och konungen givna rätten att låta adeln styra. Samtidigt har vi i det perspektivet skapat en ny (avskild?) klass, eller om ni så vill en nomenklatura.

En berättigad fråga i sammanhanget blir då vad som händer när populasen inte längre nöjer sig med att förstrött följa ganska meningslösa politiska debatter i samband med valrörelserna (om de ens gör det?) och sedan pliktskyldigast den andra söndagen i september vart fjärde år lägga sin röst på den partiledare som bäst lyckats med det fuktade utsträckta fingertricket och som är duktigast på att tränga igenom tv-rutan?

Vad delar av våra folkvalda med olika grader av utsträckta fuktade fingrar då inte verkar förstå är att sociala spänningar i symbios med demokratiska underskott lämnar politiskt utrymme åt populister och missnöjesexploatörer. Den läxan fick några av våra grannländer smärtsamt erfara redan för 40–50 år sedan och även vi själva kände av vindarna för bara en sisådär 20 år sedan när Bert och Ian gav det med svenska mått mätt politiska pajaseriet ett ansikte. 

I dag är det allvar och skarpt läge. Missnöjespolitiker vars politiska syre utgörs av xenofobi och nationalism vinner terräng och får hela den svenska politiska mittfåran att kantra åt ett håll som bara för ett par år sedan hade lett till krigsrubriker i fråga om främlingsfientlighet.

Den vindkantringen banar väg för ett Swexit och väljarnas hämnd.

Om det sedan är praktiskt, politiskt och juridiskt genomförbart är en annan femma eftersom ledande folkvalda har varit tydliga med att i frågan om det svenska EU-medlemskapet så gäller att lagt kort ligger och att frågan därmed är politiskt död.

Ett spännande scenario inför 2018 års riksdagsval kan då bli om andra politiska ledare inser sprängkraften i detta och sneglar på den engelska ”revolten” och försöker att utnyttja läget? Det finns som jag ser det ett klart uttalat främlingsfientligt och nationalistiskt parti som sannolikt kommer att försöka utnyttja läget och försöka kanalisera ”väljarnas hämnd”.

Då tvingas de andra partierna till att antingen välja sig ett nytt folk alternativt ta tag i de frågor som är det politiska syre som xenofoberna och nationalisterna lever av.