Debatt: Sveriges resa mot jämställdhet kan ta slut denna höst

Det är fyra månader till valet. Val­rörelsen har redan börjat men vissa frågor lyser med sin frånvaro i ­debatten, som partiernas jämställdhetspolitik. Det verkar finnas en idé om att Sveriges jämställdhetsresa är klar och att kvinnors och hbtqi-personers rättigheter är ohotade. Så är inte fallet. Valet 2022 kommer sannolikt att vara avgörande för huruvida Sverige fortsätter arbetet med att stärka jämställd­heten både här hemma och globalt, eller om vi likt flera andra västerländska demokratier får en politik som i stället tar oss bakåt i tiden. 

Kvinna till Kvinna arbetar med kvinnors rättigheter internationellt och vet att den svenska jämställdhetspolitiken har ett högt signalvärde och ses som ett föredöme globalt. Därför lanserar vi den 11 maj en feministisk valkompass. 

Kvinna till Kvinna är parti­politiskt obundet men har i uppgift att övervaka och stå upp för kvinnors rättigheter. Valkompassen visar tydligt att om väljarna röstar fram en ny regering bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna så kan vi räkna med att jämställdheten i Sverige kommer att backa under kommande mandatperiod.

Vissa rättigheter som vi har tagit för givet kan komma att försvagas. Sverigedemokraterna får icke godkänt i sju av sju kategorier vilket innebär att jämställdhetspolitiken kommer att försämras på precis alla områden som partiet får inflytande över. Det här är allvarligt och något varje röstberättigad person i Sverige bör känna till. 

Oroväckande tendenser i vår kartläggning är att varken Sverige­demokraterna (SD) eller Krist­demokraterna (KD) har lagt ner sina försök att försvaga aborträtten, trots deras officiella hållning att de står bakom svensk abortlagstiftning. KD fortsätter att propagera för samvetsfrihet, alltså att vårdpersonal ska kunna vägra utföra aborter, och riksdagsledamöter från såväl SD som KD föreslår regelbundet lagändringar kring sena aborter, samvetsfrihet och fostrets juridiska ställning vilket är skolboksexempel på hur antiabortlobbyn jobbar världen över för att inskränka på aborträtten. 

Vissa av ledamöterna är extremt tydliga med sin syn på abort. Björn Söder (SD) har likställt abort med mord i en skriftlig fråga till riksdagen. Båda partierna har också utmärkt sig i sitt arbete i Europaparlamentet där KD:s Lars Adaktusson röstade emot kvinnors rätt till abort 22 gånger och där Sverigedemokraterna valde att inte ställa sig bakom Europaparlamentets fördömande av Polens abortförbud. 

Hbtqi-personers rättigheter är ett annat område som ger anledning till oro om SD får vara med och sätta agendan i en framtida regering. Under de senaste åren har flera sverigedemokratiska riksdagsledamöter krävt att Försvarsmakten och polisen inte ska kunna delta i Pride-parader, med argumentet att Försvarsmakten genom sitt deltagande i Pride aktivt tar ställning för människors lika värde, vilket går emot myndighetens syfte att vara neutral. Det är ett anmärkningsvärt argument. Det finns även många exempel på hur partiet på kommunnivå försöker försvåra genomförandet av Pride-festivaler, hbtqi-utbildningar och användandet av regnbågsflaggan. 

SD är dessutom det enda parti som har riksdagsledamöter som ser positivt på konverteringsterapi för homosexuella och var det enda svenska partiet som inte röstade för Europaparlamentets fördömande av Polens hbtqi-fria zoner.

Ett annat område där SD är exceptionella är frågan om mäns våld mot kvinnor. Frågan återfinns inte vare sig i deras partiprogram eller på partiets A-Ö, en icke-fråga för partiet helt enkelt. Värt att notera är också att varken SD eller KD ställde sig bakom Europaparlamentets förslag att göra genusbaserat våld till ett EU-brott i höstas. SD var även det enda svenska partiet i Europaparlamentet som inte ville erkänna sexköp som en form av våld mot kvinnor och att kriminalisera sexköp i linje med den svenskasexköpslagen. Inte heller röstade de för EU-direktivet för att bekämpa trafficking.

Ett annat politikområde där vi kan lita på att SD och KD går baklänges in i framtiden är familje­politiken. Här vill båda partierna avskaffa alla reserverade dagar i föräldraförsäkringen, vilket tar oss tillbaka till innan 1995, när den första så kallade pappamånaden infördes i Sverige.

Sist men inte minst är både ­Moderaterna, Kristdemokraterna och ­Sverigedemokraterna de enda partier i riksdagen som inte har tydliggjort att de står bakom och kommer att fortsätta driva en feministisk utrikespolitik. Ett politik­område där Sveriges ledarskap har varit avgörande för att få upp kvinnors rättigheter på den internationella agendan, och lyckats få en lång rad länder från flera kontinenter att ta efter vår politik. 

För att göra saken värre går både Moderaterna och Sverigedemokraterna till val på att göra permanenta nedskärningar av Sveriges stöd till fattiga länder genom att frångå löftet att ge en procent av Sveriges BNI till bistånd. Ett bistånd som är avgörande för att stötta kvinnors och flickors levnadsvillkor och ­kampen för kvinnors rättigheter runt om i världen. 

I den här frågan sviker dock ­tyvärr även Socialdemokraterna som trots att de står fast vid löftet att ge en procent, i praktiken har övergett detta genom att ta en femte­del av biståndet i årets vårbudget för att bekosta flyktingmottagandet av ukrainska flyktingar i Sverige. En kostnad som hade kunnat tas från vilken annan del av budgeten som helst.

Trots att det överlag finns förbättringspotential, så är det ett regeringsalternativ och framför allt ett parti som står ut som det ­uppen­bara valet för den som vill försämra för kvinnors ­rättigheter och hbtqi-personer och ta en ­tidsresa tillbaka till förlegade ­könsroller. Valet är vårt!