Debatt: Sveriges koloniala gruvprojekt har en lång historia

Med statligt stöd, genom en i det närmaste obefintlig mineralskatt och mycket förmånliga villkor för gruvetablering håller den svenska staten på att göra om 1600-talets misstag, skriver historikern Jonas M Nordin.

År 1634 påträffades silver i Nasafjäll, på gränsen till Norge, mittemellan Arjeplog och Mo i Rana. Den svenska staten uttryckte tidigt ett starkt intresse och gjorde omfattande insatser för att säkerställa kontrollen över området. Malmfyndigheten skulle tryggas inom Sveriges gränser. Brytningen påbörjades samma år och ett bruk med namnet Silbojokk, eller Silverbäcken på svenska, anlades. Samtidigt vandrade prospekterare runt i Sápmi på jakt efter flodpärlor, bergkristall, järn, koppar och framförallt fler silverfyndigheter. 

I ett nu beryktat uttryck formulerade riksrådet Carl Bonde förhoppningen att Sápmi och norra Norrlands inland skulle bli som ett Amerika för Sverige och till samma glädje som Amerikas silvergruvor hade blivit för den spanske kungen. Den sorg och det armod det medfört för Amerikas urfolk bekymrade emellertid inte Bonde. Den svenska expansionen, statlig såväl som privat, skedde inom ramen för en framväxande kolonial världsordning och 1600-talets svenska elit såg på indianer och samer med samma koloniala blick. 

1600-talets bruksindustri, gruvor och bruk kom att få omfattande och bestående betydelse för synen på rätten till mark och vatten i Sápmi och för den samiska befolkningens självbestämmande. Samer arbetade med att utföra livsnödvändiga transporter och förmedlade handelsvaror till bruken. Renarna var centrala för logistiken och det mest effektiva kommunikationssättet tillsammans med båtfärder över sjöarna, för att länka ihop högfjället med kusten och rikets centrum. Med rentransporterna sändes det förädlade silvret, bergkristallen och pälsverken till verkstäderna i Stockholm och på kontinenten. Lyxvarorna var nödvändiga för den barocka högreståndsdräkten som präglades av just ett överdåd av kristaller, päls, pärlor och silver. Lyxkonsumtionen var en betydande motor bakom den koloniala expansionen.

När Sápmi skulle integreras i den under 1600-talet alltmer konsoliderade staten Sverige, var malmfyndigheterna, prospekteringarna och kontrollen över naturresurserna avgörande faktorer. Jokkmokk, som under det senaste året blivit centrum för ett nytt motstånd mot gruvexploateringar i Sápmi, är i sig en skapelse av en kolonial politik. Svenska staten önskade kontrollera all handel i riket, så också i det väldiga Sápmi. Jokkmokk som sedan lång tid tillbaks varit en samisk samlingsplats, fick nu formen av en statskontrollerad marknad tillsammans med Arjeplog, Enontekis och Lycksele. Den inhemska samiska handeln skulle styras om till att kunna kontrolleras av centralmakten. Samtidigt förbjöds samernas religion och många av de heliga föremålen beslagtogs och förstördes även vid dessa platser.

De ekonomiska vinsterna av 1600-talets metallbrytning visade sig bli begränsade men de sociala och ekologiska konsekvenserna blev stora. Vid 1600-talets slut var den samiska befolkningen satt under omfattande religiös och social kontroll. Mission, handelskontroll, urbanisering och skattläggning var visserligen andra mekanismer än de som gruvnäringen primärt syftade till men de tjänade, och var ömsesidigt beroende, av varandra. Utan gruvor hade kolonialpolitiken i Sápmi sannolikt blivit en långt mer utdragen, men kanske också mer human process. 1600-talets gruv- och bruksetablering i Nasafjäll, Silbojokk, Kedkavare, Kvikkjokk, Svappavaara och Kengis, för att bara nämna de största, var nämligen mycket snabba. Från fyndet av malm-ådrorna gick det oftast kort tid till att gruvorna öppnats, bruken anlagts och kyrkorna grundats. 

Gruvdriften fortsatte genom 1700-talet men det sena 1800- och 1900-talens expansion i Kiruna och Malmberget, i skogsindustri och vattenkraftutbyggnad, betydde en påtaglig intensifiering av det tidigmoderna och moderna samhällets naturresursutnyttjande. Små steg mot en förändrad syn på världen togs under 1600-talet mot en ökad åtskillnad mellan människa och natur, mellan subjekt och objekt. Naturen med dess beståndsdelar kom att ses som något väsensskilt från människan. I allt högre grad spreds uppfattningen att landskapet kunde förvandlas till en vara. 

Det tidigmoderna samhällets globaliserade gruvdrift, bruksindustri, plantagejordbruk är en av den mänskliga historiens mest omfattande förändringsprocesser. Den koncentrerade produktion som dessa verksamheter innebar bidrog till att lägga grunden för vad som allt oftare kallas den antropocena tidsåldern; den period i jordens historia när människans påverkan varit den avgjort starkaste faktorn för planetens förändring. Begreppet antropocen är inspirerat av den geologiska periodindelningen men är vitt spridd i human- och samhällsvetenskaperna. Antropocen avser de senaste fem hundra årens historia och är konsekvensen av den omfattande rovdriften av planeten och dess innevånare.

Ironiskt nog håller historien på att upprepa sig. Med statligt stöd, genom i det närmaste obefintlig mineralskatt och mycket förmånliga villkor för gruvetablering håller den svenska staten på att göra om 1600-talets misstag. Vägbyggen, dämningar och dagbrott stör renarnas säsongsvisa vandringar och hotar att förgifta skogar och vattendrag, ensidigt ekonomiskt tryck hotar att utarma den samiska identiteten, nära förknippad som den är med levande skogar, orörd fjällvärld och rent vatten.