Debatt: Allvarliga systemfel i den psykiatriska vården

Ett treårigt barn familjehemsplaceras, utnyttjas sedan sexuellt, tvångsomhändertas, frihetsberövas och flyttas runt 33 gånger innan hen är 14 år. 

Hen* har bältats, tvångsmedicinerats och sitter nu inlåst bakom pansarglas. Aftonbladets granskning av fallet ”Josefin” avslöjar allvarliga brister i det sociala skyddsnät som ska fånga upp de mest utsatta i Sverige. ”Sveriges farligaste flicka” kallas hen. 

Hur kan det vara möjligt att sätta ett sådant epitet på ett barn som så uppenbart farit illa av det som skulle varit vård? Att demonisera och mystifiera psykisk ohälsa, det tjänar ingen på. Klockor ringer från mörka perioder i Sveriges historia under mentalsjukhusens era då ”Sveriges farligaste kvinna” Elisabeth Weiss tvångsomhändertogs nio år gammal, tvångsvårdades som tolvåring och felbehandlades i över 30 år. 

Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) har arbetat i 50 år för rätten till human behandling i den psykiatriska vården och varje individs möjlighet till psykisk och social hälsa. 

1982 slog RSMH larm om svåra förhållandena på Långbro mentalsjukhus och en avdelning stängdes. Det var första gången någonsin det hände. RSMH medverkade sedan till den historiska nedläggningen av mentalsjukhusen. Men även om de gamla låsta institutionerna är nedlagda är metoderna inom både barn- och vuxenpsykiatrin förlegade och inhumana. 

När människor blir sjukare och bryts ner av vårdinsatserna behöver allvarliga systemfel åtgärdas. Unga flickor under 18 år och unga kvinnor är särskilt drabbade av tvångsåtgärder. De utsätts för de idag helt lagliga åtgärderna bältning, isolering, tvångsmedicinering och sondmatning. 

Övriga tvångsåtgärder är yttre och inre kroppsbesiktning och att begränsa tillgång till dator, telefon och besök. Det som kallas vård innebär stora risker för följdskador, bland annat i form av posttraumatiskt syndrom. 

Regeringens nationella samordnare för psykisk hälsa, Kerstin Evelius, har uppdraget att under 2017 ta fram förslag på hur tvånget mot barn och unga i psykiatrin ska minska. Det ser vi mycket fram emot.

Men mer behövs. Regeringen har på sitt bord, ett färdigt lagförslag för unga som placeras enligt LVU, lagen om vård av unga, som utgår från barnens och de ungas rättigheter. Bara att besluta om. Varför dröjer det? 

Många barn och unga, precis som Josefin, flyttas runt mellan olika familjehem, HVB-institutioner (hem för vård eller boende), BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) och låsta institutioner som drivs av Statens institutionsstyrelse. Verksamheter med stora svårigheter att rekrytera kompetent personal. Flyttandet i sig innebär grusade förhoppningar hos en ung person som får allt svårare att tro på vuxna och knyta an. 

Ytterst ansvarig för barn och unga i dessa fall är socialtjänsten med en sammanhållande roll gentemot utförare och vårdgivare. Därför frågar vi Sveriges kommuner och landsting, SKL:

Hur kan det fortfarande få hända 2017, det som Josefin har varit och är med om? 

Vi frågar också barnminister Åsa Regnér vad som hindrar att riksdagen skyndsamt tar ställning till förslaget om en ny lag med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga? 

Ska vi om 50 år behöva diskutera samma frågor? 

Se till att historien inte upprepar sig!

*Vi väljer att använda hen i vår text därför att ”Josefin” har uttryckt att hen inte är flicka men inte fått möjlighet till utredning för könsbekräftande behandling trots att hen hade rätt till det vid det aktuella tillfället.