Debatt: Sverige och EU måste sätta människoliv i första rummet

Fem månader har gått sedan Hamas attack mot Israel och Israels invasion av Gaza som följd. Sedan dess har vi bevittnat krigshandlingar från Israel som strider mot internationell rätt, som dödat över 30 000, skadat ännu fler och kastat in barn i sjukdomar och svält.

För att förstå den verklighet som israeler och palestinier lever i reste jag nyligen till Israel och Västbanken. 

Jag träffade israeler som berättade att känslan av Israel som en trygg plats slagits i spillror efter Hamas fruktansvärda attack. Att samhällskontraktet skakats i grunden. Våldet är otroligt närvarande i vardagen. Den första människa jag slår mig ner bredvid på tåget mellan Tel Aviv och Jerusalem skuffar undan sitt automatgevär som om det var vilket bagage som helst. 

Israels ockupation av Västbanken har pågått en livstid och i skuggan av Gazakriget flyttar våldsamma bosättare fram positionerna. Nyligen aviserade även regeringen planer på ytterligare bosättningar.

På en höjd i Västbanken pekar en palestinsk man ut ett hus på andra sidan dalen. “Där bor en man som gör att vi inte längre vågar plocka oliver eller vandra i området. Då skjuter han.”

Jag möter en ung kvinna på Västbanken som inte besökt sina föräldrar sedan den 7 oktober för att hon är rädd att passera militärens checkpoints. När jag frågar vad hon är rädd för ser hon på mig som om jag frågat henne något självklart. 

“Jag är rädd för att få reseförbud, för att bli slagen eller skjuten, om de skulle se att jag skrivit på sociala medier att jag vill ha eldupphör i Gaza.”

Jag träffar en kvinna på en kibbutz som berättar att hennes svärfar är kvar som gisslan. Hans fru var den första som släpptes ut. På deras hus sitter vägskylten till den israeliska bosättningen i Gaza som de firade att den israeliska militären en gång tog bort. Hennes farfar brukade köra Gazabor som behövde vård ut ur Gaza.

Många av dem som drabbades vill ha fred och frihet för palestinier. Israeler och palestinier, både judar, kristna och muslimer. Människor som viger sitt liv åt att arbeta för mänskliga rättigheter, för försoning och förståelse. Dessa krafter behöver vårt fortsatta stöd.

Vägen till fred är lång i ett land där segregationen i ockupationens spår går så djupt att många är rädda att möta varandra på stan och undviker bostadsområden som domineras av den andra gruppen. 

Vi måste sätta civila liv i första rummet och säkerställa att biståndet kommer fram. Vi kan inte fortsätta se på bilderna på ihjälsvultna barn i Gaza utan att ta vårt moraliska ansvar. Samtidigt ska vi verka för en lösning där gisslan friges.

Det är bra att regeringen äntligen har återupptagit en del av biståndet till UNRWA. För oss i Miljöpartiet är det självklart att hela biståndet borde betalas ut. Som biståndsland har vi ett ansvar att alltid se till civilbefolkningens bästa och att arbeta för att humanitär rätt efterlevs.

Både Sveriges regering och EU behöver sätta större press på Israel, lindra nöden i Gaza och hejda expansionen av bosättningar och våldet mot palestinier på Västbanken. EU bör pausa associeringsavtalet med Israel som innehåller krav på att parterna ska leva upp till mänskliga rättigheter och införa verksamma sanktioner mot bosättare.

Vi har alla ett moraliskt ansvar för alla de liv som nu släcks i en rasande fart på Gazaremsan och i ockupationens spår. Detta är nödvändigt för att få stopp på den våldsspiral som ödelagt både israelers och palestiniers liv.