Debatt: Sverige har systemfel i biståndshanteringen

Regeringen berömmer sig av att ha världens bästa bistånd, men ett bra bistånd kännetecknas av långsiktighet, respekt för ingångna avtal och fokus på vad som ger bäst utvecklingsresultat för fattiga och utsatta människor. 

När biståndsbudgeten används som en jojo för att hantera plötsligt uppflammande kriser, som 2015 års flyktingström eller dagens stora inflöde av människor som flyr Ukraina, förfelas själva syftet med biståndet – att skapa förutsättningar för fattiga människor att resa sig ur fattigdom och förtryck. När det dessutom görs av ett land som har robusta offentliga finanser och en av de lägsta statsskulderna av alla EU-länder, och som precis har avsatt 14 miljarder kronor i stöd till svenska hushåll för ökande bränsle och boendekostnader, handlar det i ett globalt perspektiv om en omvänd Robin Hood-politik. 

Fattiga, förtryckta och utsatta människor i Afrika, Asien och Latinamerika – som gradvis ska återhämta sig efter två år av en förödande pandemi – får i praktiken finansiera ett flyktingmottagande som Sverige utan tvivel har råd att betala självt. 

Konsekvenserna är att Sida tvingas skära ned/skjuta på utbetalningar till en rad helt centrala områden – stöd till fattiga länders klimatanpassning, hållbart jordbruk, jämställdhet och flickors utbildning, hälsovård, sociala trygghetssystem, människorätts- och miljöförsvarare, lokala civilsamhällesorganisationer. Sidas generaldirektör Carin Jämtin är tydlig med vad det innebär: ”Det kommer att drabba fattiga och utsatta människor.” Då Sverige är ett av de största givarländerna till jämställdhetsarbete globalt skulle kvinnor och flickor drabbas synnerligen hårt av nedskärningar i biståndsbudgeten. Det försvagar också den feministiska utrikespolitiken.

Regeringen, med biståndsministern Matilda Ernkrans i spetsen, hänvisar till att man får göra avräkningar på det sättet enligt de internationella reglerna om vad som får räknas som bistånd (OECD-DAC). Det är korrekt. Men det betyder inte att det är rätt att göra på det sättet – om vi menar allvar med att biståndet ska generera positiva utvecklingsresultat för fattiga och utsatta människor och bidra till en globalt hållbar och rättvis utveckling. 

De stora avräkningarna skapar också en permanent osäkerhet om vilka biståndsramar som kommer att gälla framöver. Vi lever i en mycket osäker värld, och vi vet att nya kriser kommer. 

För att förebygga nya katastrof­er, kriser och för att Sverige ska uppnå de globala hållbarhets­målen i Agenda 2030 krävs det uthålliga, långsiktiga investeringar i fredsprocesser, demokratiutveckling, utbildning, hälsosystem, jämställdhet, klimat och miljöarbete, och lokal privatsektorutveckling (jordbruk, företagande). Men de återkommande, oregelbundna, avräkningarna från biståndsbudgeten saboterar planeringsförutsättningarna, river upp ingångna avtal och skapar massor av onödig, dyr extraadministration. Det är ett extremt ineffektivt sätt att hantera knappa svenska biståndsmedel. 

För att hantera plötslig uppflammade kriser och flykting­strömmar – som kommer att fortsätta – behöver den svenska staten antingen bygga upp något som liknar en beredskapsfond för oförutsedda kostnader, till vilken avsättningar görs varje år, eller alternativt finansiera detta med tillfälligt ökande budgetunderskott. 

Låt bistånd få vara bistånd – inte en handkassa för Migrationsverkets oförutsedda utgifter.