Debatt: Sverige – en hotfull plats för många afrosvenskar

När jag diskriminerades som barn fanns ingen där. Den situationen får inte drabba våra barn år 2014, skriver Zakaria Zouhir, ordförande för Afrosvenskarna Stockholm.

Nyligen blev en tioårig flicka misshandlad på skolgården och tre andra barn fick rasistiska tillmälen riktade mot sig, ett brott som polisen rubricerar som misshandel och hets mot folkgrupp då gärningsmannen attackerat barnen på grund av deras etniska ursprung. Detta är bara ett i mängden av alla avskyvärda afrofobiska hatbrott som enligt Brå är den typ av hatbrott som ökat mest – med 24 procent det senaste året medan de andra antingen minskar eller står stilla.

 Artikel 2 i barnkonventionen förbjuder diskriminering av barn på grund av barnets föräldrar eller vårdnadshavares ”ras, hudfärg, kön, språk, religion, politikiska åsikt eller annan uppfattning, nationellt, etniskt eller socialt ursprung, egendom, funktionshinder, födelse eller annan ställning i övrigt.” Konventionsstaterna ska i sin tur vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnen skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning och det som anges i artikel 2.

Som barn i Flemingsberg på 80–90-talet utsattes jag för rasism av alltifrån fotbollstränaren till bussföraren och skolmatsalspersonalen. Jag möttes av rasistiska glåpord som jag inte kunde bemöta som liten och ensam då det inte fans andra vuxna i närheten som kunde ingripa och skydda mig. Att utsättas för rasism kan på ett bestående sätt prägla ens identitetsformning och hur man ser sig själv och sina möjligheter som en samhällsmedlem i jämförelse med andra. Det vet jag i dag, som vuxen. Vi får aldrig acceptera att våra barn ska få växa upp och utsättas för det hat som rasismen för med sig.

Att gruppen afrosvenskar utsätts för rasistiska brott i samhället kan inte ha undgått någon. Forserum är ett av många exempel där bland annat en afrosvensk flicka fick mjölk hälld över sig med motiveringen att hon ska få känna på hur det är att vara vit. Händelsen i Forserum viftades bort av regeringen med justitieminister Beatrice Ask i spetsen, som menade på att det var en integrationsfråga för integrationsministern Erik Ullenhag och inte en säkerhetsfråga.

Efter mycket påtryckningar beställde regeringen i december 2013 en kartläggning om afrofobi för att få en samlad kunskapsbild som man säger sig sakna. När Erik Ullenhag fick rapporten i sin hand gick han ut i TT och avfärdade rapportens centrala slutsatser, som nödvändigheten av aktiva åtgärder för att komma till rätta med negativ särbehandling av afrosvenskar. Afrosvenskarna har gång på gång närmat sig regeringen för att få till ett nationellt arbete mot afrofobin utan resultat. Detta trots mycket fakta som visar på att hatbrott och våld mot afrosvenskar ökar kraftigt i Sverige.

Jag vill lyfta ett varningens finger och säga att läget är allvarligt och att det vi ser bara är toppen av ett isberg. De afrofobiska hatbrotten kännetecknas av en hög andel fysiskt våld som ofta äger rum på allmän plats såsom skolor, arbetsplatser, bostadsområden, affärer och restauranger. Det offentliga rummet är med andra ord en hotfull plats för många afrosvenskar och det värsta av allt är när barnen far illa. Det är något som varken regeringen eller vi samhällsmedborgare ska acceptera.

Vårt samhälle har inte bara gått ett steg tillbaka utan två. Ännu ett svenskt barn har tvingats att möta rasismens vidriga tryne på sin skolgård på grund av sin hudfärg. Att bli utsatt för rasism är en traumatisk upplevelse som kan komma att påverka individens hälsa och välmående. Frågan är om ännu en afrosvensk ska behöva sätta livet till för att regeringen ska sluta sopa denna fråga under den blågula mattan.