Debatt: Sverige får inte följa i Finlands minerade spår

På 1990-talet gick stater, civilsamhället, humanitära aktörer och militära experter samman för att förbjuda personminor. Kampanjorganisationen International Campaign to Ban Landmines bildades och Svenska freds var de som drev frågan i Sverige. Resultatet blev Ottawakonventionen som sedan 1997 på goda grunder förbjuder användning, produktion, utveckling och lagring av personminor. 

Avtalet, som Sverige är en del av, har haft stor effekt: produktionen har minskat kraftigt, miljontals minor har förstörts, och bara ett fåtal länder – som Ryssland, Myanmar, Iran och Nordkorea – har använt dem på senare år. Konventionen har varit avgörande för att stigmatisera personminor. Tre fjärdedelar av världens länder har anslutit sig och många även utanför avtalet respekterar dess innehåll.

En personmina är, till skillnad från fordonsminor som utlöses av tunga militära fordon, konstruerad för att detonera när en människa rör vid eller kommer i närheten av den. Personminor kallas ibland missvisande för truppminor. Det är ett vilseledande namn eftersom det är det faktum att de främst drabbar civila, inte militär trupp, som lett till att de förbjudits. I verkligheten är det barn som leker, bönder som odlar och människor på flykt som drabbas. 

Personminor är oförenliga med folkrätten just eftersom de inte kan skilja mellan civila och stridande utan dödar och lemlästar urskillningslöst, i praktiken i decennier efter att konflikten i vilken de användes är över. Till detta har även svenska vapenföretag bidragit, som till exempel Bofors, som tidigare sålt sprängmedel till Italien som sedan sålts vidare som minor till Irak som sedan placerat ut dem i Kurdistan där de än idag, mer än 30 år senare, kan hittas odetonerade.

Nu hörs återigen argument för att personminor har militär nytta, att det finns säker teknik och att säkerhetsläget kräver det. Inget kunde vara mer felaktigt. Det finns ingenting som hotar människors säkerhet mer än att underminera folkrätten och de principer som skyddar civila och minskar mänskligt lidande. 

Ottawakonventionen bygger på att personminors mycket begränsade militära nytta inte väger upp de enorma humanitära konsekvenserna, en slutsats som även militära officerare bekräftat i flera rapporter. Den tekniska utvecklingen har stagnerat eftersom de stater som är del av konventionen förbundit sig att inte utveckla dessa vapen. Redan på 1990-talet talades det om ”säker” teknik, men fakta talar sitt tydliga språk: 84 procent av offren är civila och 37 procent av dem är barn.

När länder nu lämnar konventionen försämrar de aktivt skyddet av civila, ökar den kostsamma röjningsbördan och sätter sin befolknings liv på spel via kontamineringen av eget territorium. 

Sverige måste, precis som Norge, tydligt fördöma alla intentioner att lämna förbudet. I en tid när internationell rätt hotas är det viktigare än någonsin att vi håller fast vid avtal som räddar liv, skyddar civila och förhindrar mänskligt lidande. Att svika dessa principer är inte bara ett misstag – det är en direkt fara för vår gemensamma framtid och säkerhet.

Kerstin Bergeå, ordförande Svenska freds- och skiljedomsföreningen