Debatt: Sverige blöder sönder när kommuner dränks i stålbad

Nyligen rapporterade Upsala Nya Tidning om hur en 13-årig Rawa Majid stod på scen i en musiktävling för Uppsalas barn. “Hur ska det gå, hur ska det gå nu?” sjöng han. Hur det gick vet vi nu alltför väl. Med en regering som vägrar inflationsjustera bidragen till kommunerna ställer jag samma fråga: Hur ska det gå, hur ska det gå nu – när musikskolor, idrottsföreningar och fritidsgårdar tvingas ner på huk?

Röster från vänster framhåller ibland fritidsaktiviteter som en mirakelkur mot gängkriminalitet. Det är klart att det inte är så. Rawa Majid blev ju till exempel en ökänd gängledare trots musiktävlingen. Men om kriminaliteten kunnat växa sig så otyglad och blodig i ett Sverige med musikskolor, idrottsföreningar och fritidsgårdar, vågar jag inte ens föreställa mig vad som händer när regeringens stålbad för kommunerna får full effekt.

Min hemkommun Osby är en skrämmande fallstudie. Där rapporterade tidningen Norra Skåne för ett halvår sen om hur 600 elever skrev under en namninsamling för att stoppa kommunens planerade nedskärningar av musikskolan. Förra året besökte jag kommunens ishall, där barnen hängt upp en banderoll med texten “Förstör inte våra drömmar”. Kommunen planerade att lägga ner ishallen för att spara pengar. När jag frågade unga Osbybor om ishallens nedläggning var svaret entydigt: Det skulle få katastrofala effekter på ungdomslivet i Osby. För mindre än en månad sedan skakades lilla Osby av sin första dödsskjutning. En 22-årig kille mördades. En 18-årig bekant greps kort därefter..

På samma sätt som det är svårt att med säkerhet koppla något enskilt fall av extremväder till global uppvärmning, kommer jag inte heller påstå att just denna tragedi är en följd av Osby kommuns nedskärningar. Jag vill också gärna undvika att använda enskilda personers död till att dra politiska slutsatser. Men lika dumt vore det att låtsas som att livet är precis som det brukar i Sveriges kommuner.

Valet 2026 lär domineras av diskussioner om trygghet, kriminalitet och integration. Jag hoppas att vi också kommer att prata om välfärden och fritidslivet. Det måste vi. För de som bor i Stockholm kanske nedskärningarnas konsekvenser känns avlägsna, men i resten av Sverige är de en brutal verklighet. Ofta skylls problemen på enskilda kommuners ekonomiska prioriteringar. Därför är det avgörande att vi blir medvetna om det mönster som håller på att ta form. Särskilt alla makthavare i huvudstaden som inte ser hur Sverige blöder.

Ett effektivt sätt att skapa budgetutrymme för skattesänkningar för eliten och annat trams.

Roten till välfärdens och fritidslivets kris ligger inte i Osby eller någon annan kommuns budgetbeslut. Den är en direkt konsekvens av att regeringen, trots skyhög inflation, vägrar tillmötesgå SKR:s krav på att inflationsjustera statsbidragen till kommunerna. Ett effektivt sätt att skapa budgetutrymme för skattesänkningar för eliten och annat trams, utan att sedan behöva bära skulden när folket får betala notan. Det är ju kommunerna som själva “väljer” att skära ner.

Hur ska det gå, hur ska det gå nu? Jag vet vad jag fruktar. Vad tror du?