Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Sverige behöver reglera lobbyismen

Liberalernas lobby-kris visar också att de politiska partierna behöver etiska regler om lobbyism”, skriver Max Andersson. På bilden syns Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni.
Liberalernas lobby-kris visar också att de politiska partierna behöver etiska regler om lobbyism”, skriver Max Andersson. På bilden syns Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni. Bild: Foto: Ali Lorestani/TT

Dagens ETC

Det grundläggande problemet med lobbyism är att när det går att köpa sig politiskt inflytande så gynnar det dem som har råd att betala. Sverige ligger långt efter andra länder när det gäller att reglera lobbyismen. Partierna behöver skaffa sig etiska regler, och vi behöver en lag om ett rejält lobbyregister. Det skriver Max Andersson, tidigare EU-parlamentariker som drev igenom större öppenhet kring lobbyismen i parlamentet.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Den lobby-kris som nu skakar Liberalerna sätter strålkastarljuset på att lobbyismen är ett problem. Svenska Dagbladet har avslöjat att lobbyister som haft ledande roller i partiet spelade en nyckelroll i Nyamko Sabunis partiledarkampanj, och det går rykten om att några av dem agerade på annans uppdrag för att påverka partiet. En av dessa lobbyister hade dessutom betalt av Scania för att driva frågan om en elektrifieringskommission, och efter partiledarvalet blev det Sabunis första utspel i hennes premiärtal i Almedalen. Det var inte en slump.

Artikeln bygger på ett stort antal anonyma intervjuer, och när politiker kritiserar varandra är det klokt att ta det med en nypa salt. Men det är uppenbart att det finns ett problem.

De flesta lobbyfirmor håller sina uppdragsgivare hemliga. Branschen har växt rejält i Sverige och omfattar flera tusen personer. När höga politiker avgår är det vanligt att de börjar arbeta som lobbyister. Mindre känt är att många unga i partierna tar jobb som lobbyist i väntan på att den politiska karriären ska ta fart.

När jag var EU-parlamentariker hade jag mycket att göra med lobbyister. De flesta av dem gjorde nytta, och hjälpte mig förstå vad olika förslag betydde i verkligheten. En del av dem ljög för mig. En hotade mig. Jag kämpade för skarpare lobby-regler, och lyckades bland annat driva igenom att ansvariga EU-parlamentariker ska offentlig­göra vilka lobbyister de träffar.

Det grundläggande problemet med lobbyism är att när det går att köpa sig politiskt inflytande så gynnar det dem som har råd att betala. Starka kommersiella särintressen får ett övertag gentemot allmänintresset.

Lobbyister betalar nästan aldrig politiker med kontanter. De flesta politiker skulle bli förolämpade om de blev erbjudna pengar. Men det är lagligt att erbjuda gratis arbetskraft i utbyte mot att politikern jobbar med det som lobbyisten vill. Lobbyisten kan till exempel skriva rapporter, motioner, pressmeddelanden och arrangera seminarier och politikern kan ta åt sig äran. När jag drev igenom att synskadade skulle få bättre tillgång till böcker fick jag mycket hjälp av European Blind Union – och det var jag förstås öppen med. Det behöver inte vara fel att ta emot hjälp. Men det ger en stor fördel åt de särintressen som har råd att anställa folk för att hjälpa politiker.

Politik är ett slags gåvoekonomi. Mycket handlar om tjänster och gentjänster. Den dag du ska ta ställning till en ny fråga och ser att de som hjälpt dig med annat har en åsikt är det naturligt att lyssna mer på dem. I den utmärkta doktors­avhandlingen ”Moments of lobbying” visar statsvetaren Camilla Nothhaft hur lobbyister i EU ofta jobbar för att bli vänner med politiker. Vänner litar man på.

Det går inte att förbjuda lobbyism. De som har makt och pengar skulle bara hitta sätt att kringgå förbudet. Men vi kan reglera, motverka uppenbara intressekonflikter, och jämna ut spelplanen mellan de som har mycket pengar och de som har goda argument genom att göra lobbyismen synlig.

Det finns många goda exempel att lära av i världen. Sverige behöver ett obligatoriskt lobbyregister som visar vem lobbyfirmorna jobbar för, vilka lobbyister politikerna träffar, och vilka förslag lobbyisterna skriver. Systemet behöver vara lätt att använda, lätt för journalister och andra att tolka, och det behöver utformas så att det blir rimliga krav både på den lilla frilanslobbyisten och de små folkrörelserna. Vi ska inte reglera så att det blir en konkurrensfördel för jättar som JKL och Prime.

Vi behöver också stärka reglerna om svängdörrar. I dag kan en riksdagsman gå direkt från att påverka ett beslut i ett utskott till att börja som lobbyist för ett särintresse som kan tjäna hundratals miljoner på hur beslutet blev. Även om politikern drivs av äkta övertygelse så finns det en uppenbar risk för korruption.

Liberalernas lobby-kris visar också att de politiska partierna behöver etiska regler om lobbyism. Det är förödande för tilliten i ett parti när man undrar om den man argumenterar med kan fakturera timmar för att delta på mötet. Det är inte rimligt att det går att driva något i hemlighet på jobbet, och samtidigt driva samma fråga som partimedlem. Lobbyister ska vara öppna med sina uppdrag, och extremt tydliga med att inte blandar samman sina roller. En lobbyist ska aldrig få ta betalt för att delta i partiets demokratiska processer. Vissa partiverksamheter går inte att förena med ha lobbyuppdrag.

Om Liberalerna hade haft sådana här etiska regler hade de sannolikt inte haft några problem med förslaget om elektrifieringskommission nu. Bra förslag tål öppenhet. Och om någon bryter mot reglerna så är det enkelt för ett parti att krishantera genom att straffa den som gjort fel.

Sverige ligger långt efter andra länder när det gäller att reglera lobbyismen. Partierna behöver skaffa sig etiska regler, och vi behöver en lag om ett rejält lobbyregister.