Debatt: Svensk damfotboll saknar en Zlatan

Förra veckan spelade Zlatan Ibrahimovic sin sista match för det svenska fotbollslandslaget. Antal matcher, mål och alla rekord han slog kan ni säkert hitta i en annan artikel. Att Zlatan haft en stor sportslig betydelse kan nog de flesta hålla med om, även om det fortfarande finns vissa tvivlare.

Men Zlatans storhet i Sverige ligger utanför den uppenbara sportsliga bedriften. Zlatan har varit i princip överallt, men jag vill ta tillfället i akt och uppmärksamma en del av svensk fotboll som faktiskt saknat en Zlatan.

För ett par år sedan lade Susan Varli, före detta damspelare i bland annat AIK och U23-landslaget, fotbollskorna på hyllan. År 2012 hade hon debuterat i U23-landslaget i en landskamp mot Norge där Sverige vann med 2-1. Susan stod själv för bägge målen. Men Susan fick aldrig chansen igen. I stället blev hon uppringd av den nye förbundskaptenen Calle Barrling som föreslog att hon borde höra sig för med det turkiska landslaget eftersom hon, enligt Barrling, ”är ju inte som oss tråkiga svenskar” och ”har en annan mentalitet än oss.” Detta trots att Susan är född i Sverige.

Susan fick även i klubblagen ofta höra att hon ”ställer för höga krav, att hon vill för mycket och tar i för mycket.” Och Susan är inte den enda damspelaren som lagt skorna på hyllan för att hon haft en annan mentalitet. Även Nazanin Vaseghpanah, som spelat i flera damallsvenska lag och i landslaget, lade av med fotboll efter att hon upplevt att man uppfattas som dryg för att man gör gester eller ställer krav på sina medspelare. Hon ville inte komma hem gråtandes från landslagssamlingarna. Det blev för jobbigt för henne.

Vi brukar inte sällan se ner på Danmark när det gäller mångfald och antirasism. I det danska damlandslaget spelar Nadia Nadim (som också kallats Danmarks svar på Zlatan) en betydelsefull roll. Nadia är född i Afghanistan, flydde till Danmark efter att hennes pappa mördats av talibanerna och är nu både läkarstudent, fotbollsproffs och landslagsspelare. Nadia har varit nära svenska klubben FC Rosengård. Men när man bytte sportchef till Therese Sjögran, en hyllad och prisbelönad före detta landslagsspelare, blev det inte längre aktuellt, just på grund av att Nadia råkar ha en mentalitet som är lite besvärlig för svensk damfotboll. Nadia har i dag proffskontrakt i USA.

Nu tar jag upp enskilda fall, men idrottsvetenskaplig forskning vid Malmö högskola visar att svensk damfotboll misslyckats med att vara representativ för befolkningen. Kan ansvaret i stället helt ligga på tjejerna själva? Förmodligen inte. Samma forskning visar att svensk dambasket faktiskt lyckats med den etniska mångfalden.
När Susan Varli lade av sa hon i en intervju med Länstidningen Södertälje:

– Zlatan sa nyligen att det inte går att jämföra damfotboll och herrfotboll. Jag håller med till hundra procent. Om han hade varit damspelare i Sverige skulle han blivit petad i division fem. Man får inte sticka ut i svensk damfotboll. Man måste tänka sig för innan man säger något, innan man går in i en närkamp, överallt, hela tiden.

Zlatan har onekligen öppnat dörrar och banat väg för en hel generation ungdomar med en annorlunda mentalitet . Men det är inte så att Zlatan var först med att våga sticka ut. Många hade säkert försökt innan honom, men kanske har ingen varit tillräckligt bra för att bli accepterade. Precis som Zlatan själv påpekat i intervjuer var han tvungen att vara tio gånger bättre än sin näste för att få bli accepterad. Det räckte inte med att vara lika bra, eller ens fem gånger bättre.

Så Zlatans största gärning är inte hans antal matcher, mål eller rekord. Det var bara ett verktyg för att nå det viktigare målet – att bli accepterad.

Frågan är dock varför vi behöver invänta en Zlatan i svensk damfotboll som är tio gånger bättre än sina landslagskollegor? Varför kan det inte räcka med att vara precis lika bra?