Debatt: Svensk ”American dream” är bara en illusion

Det har inte undgått någon att det snart är val till Sveriges allmänna församlingar. Den 11 september fatt­ar vi, folket, beslut om hur landets framtid ska se ut och vilken väg vi ska gå. Det har antagligen inte heller undgått någon att de två alternativen vi har efter valet är att gå mot å ena sidan en starkare välfärd med schysstare jobb och å andra sidan ett alltmer svagare samhälle med sämre arbetsvillkor.

När ledarna för riksdagspartierna håller sina årliga Almedalstal gör de borgerliga partiernas fientlighet gentemot vanligt folk sig påmind. När Ebba Busch hånfullt skojar om facket och den kristdemokratiska publiken brister ut i skratt vrids det om i min mage. Ulf Kristersson lovar sänkt skatt utan att ge en plan för hur vi ska finansiera välfärden som i sin tur betalar ut en stor del av svenskarnas löner. Johan Pehrsson talar om medelklassen men vill samtidigt införa marknadshyror som skulle försvåra ekonomin för det stora flertalet.

Men. Inte en enda gång nämns arbetsmiljön. Det är lätt att förringa problemen i samhället när skrämselpropaganda är tusen gånger mer nyttomaximerande och effektivt för att få snabba röster. De skapar gemensamt en slags försvenskning av ”the american dream”. Genom att ständigt trycka på behovet av sänkt skatt skapar de en illusion av en bättre privatekonomi samtidigt som de sakta men säkert säljer ut vår välfärd.

Undersköterskan som ännu inte fått en fullbordad semester sedan pandemins start behöver inte sänkt skatt, utan en skälig lön och bra arbetsvillkor. Hon behöver få makt att planera över sin fritid och tid till vila.

De borgerliga partierna talar gärna om hårdare straff men förtränger den stora delen av lösningen. Det är bland annat deras politik med välfärdsservice som läggs ned i storstädernas förorter och försämring av arbetsmarknadsinsatser som har bidragit till den situationen vi befinner oss i dag. Fler ordningsvakter? Ja visst! Men framför allt behöver vi återuppbygga tillgången till en trygg arbetsmarknad. Forskning visar på att sysselsättningsgraden i förorterna ökat sedan 90-talet samtidigt som lönerna minskat. Demagogin kring bidragsparasiter är inget annat än falsk propaganda. Dessutom en osmaklig sådan.

Politik handlar om att peka ut mål och bana vägen för att nå dessa. Politik handlar även om att försvara intressen. Vissa mobiliserar människor för att kämpa emot klimatkrisen, andra försvarar löntagares intressen. Borgerligheten är näringslivets partier. Det är inget konstigt med det. Men det är vinsterna och storföretagarna som tjänar mest på deras politik. Det som är tydligt är att om man vill ha ett samhälle som ser till individens trygghet och frihet är det inte de som har svaret.

För alla oss som vill bana vägen för det starka samhället måste vi fokusera på jobben, jobben, jobben. Det ska finnas fler jobb i hela landet. Heltid som norm ska införas och tryggheten på arbetsmarknaden ska ökas. Med schyssta villkor, löner som går att leva på och trygga anställningar bygger vi ett bättre land. Det är tydligt att Sverige kan bättre.