Debatt: Sveket mot omsorgens anställda

Tänk dig att jobba tolv timmar om dagen men få betalt för åtta. Det låter fullkomligt orimligt men det är inte ovanligt i den vilda västernmiljö som den borgerliga majoriteten har skapat för privata hemtjänstbolag i Stockholm, skriver Ann-Margarethe Livh (V).

De som vårdar våra äldre får uselt betalt och arbetar under ovärdiga villkor. Arbetsdagen präglas av en konstant stress, uteblivna raster och ett tungt arbete. Detta till en lön som det i många fall inte går att leva på. 

Jag har fått ta del av ett stort antal arbetsscheman från olika privata hemtjänstföretag som anlitas av Stockholms stad. De visar att de anställda behöver vara tillgängliga en stor del av sin vakna tid för att uppnå heltidslön. En arbetsdag kan börja vid klockan sex på morgonen och avslutas först halv tio på kvällen. Där emellan kan det finnas långa luckor av obetald arbetstid. 

Det är inte ovanligt att scheman ändras med kort varsel och att företagen sänker arbetstiden utan att förhandla. Vissa dagar får de anställda bara jobb några timmar och andra dagar måste de arbeta hela dygn för att uppnå heltid. Timanställda är i många fall uppbundna vid telefonen ifall de skulle bli uppringda för ett jobb.  

Det finns sällan utrymme för vare sig lunch eller raster, i många fall har det över huvud taget inte planerats in i schemat. Anställda tvingas ofta till långa förflyttningar mellan brukarna som de inte har betalt för. 

Det finns exempel på arbetsgivare som har vägrat att betala ut hela den intjänade lönen som straff för att de anställda har vägrat att arbeta obetalt på kvällarna. Just att arbeta långt fler timmar än heltid men ändå bara få betalt för heltid är något som närmast verkar ha satts i system. Kanske är det inte så konstigt att verksamheterna ser ut som de gör när det finns exempel på företag där en chef faktiskt är belagd med näringsförbud.

Det absolut mest anmärkningsvärda med situationen är att personalen vittnar om hot från arbetsgivaren om de ställer krav. Det är fullkomligt oacceptabelt att företag som agerar så får verka på den privata vårdmarknad som den borgerliga majoriteten har skapat. 

För samtidigt som personalen beskriver sin arbetssituation som högst kaotisk kan kommunens granskningar bedöma att företagen är välfungerande, ger ett seriöst intryck och följer gällande lagar och föreskrifter. 

Hur ställer sig de andra partierna till att det kan bli så? Är det kanske så att den borgerliga majoriteten inte har det minsta intresse av att få reda på de verkliga förhållandena inom flera privata hemtjänstföretag? Det viktiga är att en marknad har skapats och det är ointressant om personalen får ta konsekvenserna. 

Verkligheten är att cyniska företag tillåts utnyttja människor – i de flesta fall kvinnor – som inte vågar säga nej till usla arbetsvillkor av rädsla för att mista jobbet. Här krävs förändring. 

Det är en av våra viktigaste feministiska frågor att se till att personalen i omsorgen nu ska få bra villkor och den lön de har rätt till.