Debatt: Svårt för regimen i Iran att stoppa protesterna

Det stigande missnöjet har drivits av levnadskostnaderna. Detta på grund av att:

• Irans ekonomi har drabbats hårt under flera år av sanktioner som det internationella samfundet ställt inför landets kärnkraftsprogram.

• Inflationen är kring 11 procent enligt Irans centralbank.

• Uppskattningsvis 35 procent av människorna i Iran lever under fattigdomsgränsen.

• Cirka 35 procent av 15–24 åringar är sysslolösa (inte aktiv i varken arbete, praktik eller utbildning).

• Korruptionen har ökat anmärkningsvärt. Den finns både i den offentliga sektorn (till exempel polisen, utbildnings- och vårdsystemet och köp av tjänster från näringslivet) och i politiken. Ett kraftfullt system av politiskt beskydd och nepotism genomsyrar alla sektorer.

• Iranier upplever en känsla av övergivenhet. En undersökning som gjordes av kulturministeriet i Iran visar att många misstänker anser att deras situation inte kommer att bli bättre och har inget hopp för framtiden. I undersökningen anger deltagarna att de största svårigheter i samhället är: arbetslöshet, ekonomiska problem, orolighet för barnens framtid och avsaknaden av ett fungerande välfärdssamhälle.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Huvudbudskapet från protesterna är att det är slut på reformisternas era. Under de senaste två årtiondena, från valet av president Khatami till valet av president Rouhani, styrdes protesterna av reformister inom regimen. Det senaste upproret siktar mot regimens huvud.

Det är ett svar på den strukturella krisen och de misslyckade ”reformerna”. Protesterna är inte tillfälliga, de har potential att spridas och leda till kris för regimen. De spred sig snabbt till små och stora städer och hur den politiska retoriken radikaliserades och ledde till slagord som ”Ned med diktatorn” och ”Bröd, arbete, frihet”.

Att förutsäga framtiden är mycket svårt. Det råder ingen tvekan om att både reformister och konservativa fraktioner inom regimen vill kuva upproret. På kort sikt är det mest sannolika alternativet ett utbrett undertryckande av proteströrelsen. De senaste veckorna har regimen gjort en våg av gripanden mot aktivister.

Antalet döda (över 25) och arresterade (tusentals) ökar dagligen och det har kommit nyheter att tre av de arresterade har ”begått självmord” i fängelse. Amnesty International följer upp situationen dagligen.

På lång sikt är det svårt för regimen att stoppa protesterna. Ett hinder är den geografiska spridningen av protesterna som nått även de mest avlägsna städerna i Iran (protesterna pågick i 80 städer). I små städer är det enklare att bilda föreningar och organisera motståndet. Ytterligare hinder för regimen är att de grupper som kommer ut på gatorna och demonstrerar är mer benägna att ta risker på grund av sin klasstillhörighet.

I en sådan situation är det mest sannolikt att förvänta sig att protesterna fortsätter under de kommande månaderna.

Det nuvarande upproret kan betraktas som bara en del av en lång demokratisk övergång som möjliggör organisering av motståndet. En process som kräver tid, hårt arbete och utbrett internationellt erkännande.

Det bör noteras att alla dessa utvecklingar sker inom ramen av en region som är i kris. De brustna förhoppningarna efter den arabiska våren har lett till att islamister och militärer har fått mer kraft för att förhindra en progressiv utveckling i regionen. Det finns en oro för förekomsten av utländsk (USA, Saudiarabien, Israel) inblandning i form av finansiering av politisk islam inom Irans gränser eller finansiering av monarkister (sonen till Shahen bor i USA), vilket kan leda till oroligheter eller inbördeskrig.

Folk sitter inte och väntar på den perfekta säkra tiden för att göra uppror. Det är de progressiva krafterna i samhället som bör skapa grundförutsättningar för en demokratisk övergång. Idag mer än någonsin behövs solidaritet och samarbete mellan progressiva oppositionella grupper, kvinnogrupper, fackföreningar och miljöaktivister (bosätta i eller utanför Iran samt i regionen), för att möjliggöra ett demokratiskt maktskifte.

Färden tar tid och vägen är svårt men det finns en gemensam vision; en sekulär och demokratisk republik som respekterar etnisk mångfald och bygger upp ett jämlikt, jämställt och rättvist välfärdssystem.