Debatt: Svantesson är en riktigt feg och snål finansminister

Välfärden skriker efter pengar. Åratal av löneökningar har försvunnit i inflationens spår. Samtidigt är behovet större än någonsin av rejäla investeringar, inte minst för att klara klimatomställningen. 

I detta svåra läge skulle man kunna tro att finansministern gör sitt bästa för att tillgodose alla behov. Det gör hon inte. Livrädd för inflationen vrider Svantesson istället åt kranen så gott det bara går, trots att många andra länder agerar på motsatt sätt.

Under brinnande inflationstider lanserades USA sin satsning IRA, som innebär hisnande summor till investeringar och ett riktigt paradigmskifte för landets klimatpolitik. Nyligen kom liknande nyheter från Tyskland där man kommer lägga 2,5 biljoner (!) kronor på klimatinvesteringar. 

Men i Sverige, här sitter vi på händerna och lägger pengarna på hög.

Ända sedan Svantesson tog över posten som finansminister har samma retorik dominerat. Att bekämpa inflationen är prioriterat över allt annat, och detta görs genom återhållsamhet.

Här sitter vi på händerna och lägger pengarna på hög.

Denna återhållsamhet bygger på idén att en stat som får in mer än den spenderar ska minska inflationen. Detta tillsammans med en räntehöjande riksbank ska hjälpas åt att “kyla ner” ekonomin för att sänka inflationen.

Denna grova förenkling är det argument som används för att motivera de nedskärningar av historiska mått som sker, och som lär fortsätta. Inget Svantesson har sagt pekar på någon kursändring, frågan är bara hur illa det blir.  

Svantesson tänker fel av flera skäl. Förenklingen ovan bygger på att inflationen härstammar från hög efterfrågan i ekonomin. Allt fler ekonomer har under en tid varit överens om att dagens inflation i hög grad beror på andra faktorer. Allt från ett fasansfullt ryskt krig till ett stort skepp fast i Suez-kanalen har över tid skapat bland annat höga energipriser och internationella problem. Detta gör det svårare och dyrare att få tag på saker, vilket ökar priserna. 

Dessutom har forskning visat hur många företag sett chansen att höja priserna lite extra – när de ändå är påväg upp – vilket lett till de rekordvinster som redovisats i flera branscher.  

Såväl fack som näringsliv har varnat för att Riksbanken går för hårt fram med räntehöjningar då svenska hushåll är mycket räntekänsliga. Ekonomin är därmed redan hårt åtstramad, och varför statens budget då ska bidra ytterligare samtidigt som flera delar av samhället saknar finansiering är mycket svårt att förstå.

Något som också är svårförståeligt är varför denna fråga inte genererar mer debatt och uppmärksamhet. Där kan man söka svar hos Socialdemokraterna. I opposition har det stora, agendasättande partiet inga invändningar mot återhållsamheten. De håller fast i gamla idéer om att staten ska spara i kristider, en myt de själva byggde upp under 90-talskrisen.

Idén om att återhållsamhet är lika med ansvarstagande vägrar därmed ge upp. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och diverse sidoorganisationer driver på för förändring, men högerregeringen tillsammans med Socialdemokraterna är “överens om den allmänna inriktningen", som det heter. 

En sak är jag säker på: Jag är inte överens med Svantesson om den allmänna inriktningen. Nu, såväl som tidigare, är istället läget att ta tag i klimatomställningen, stötta vanligt folk och investera i samhället. 

Fortsätter Svantessons svältkur kommer hon gå till historien som en feg och snål finansminister.