Debatt: Stupstocken som blev till ättestupa

Vi var många, som med rätta, protesterade när borgarna införde den bortre tidsgränsen för sjukpenning. När tidsgränserna infördes stod människor som varit sjuka under lång tid utan både sjukpenning, a-kassa och försörjningsstöd. Då de slängdes mellan dessa instanser som inte ville veta av dem. Många gick under, och vi vet att många i desperation valde att avsluta sina liv.

När borgarna insåg att det kanske trots allt inte såg så snyggt ut att driva sjuka människor till fattigdom, hemlöshet och självmord lättade de lite på reglerna. Och ett bättre samarbete mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen genomfördes. Men fortfarande nekades många sjukpenning trots gedigna sjukintyg med tydligt beskrivna svåra sjukdomar.

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Socialdemokraterna lovade en humanare sjukförsäkring inför förra valet. Nu slår de sig för bröstet och skryter över att de minsann tagit bort ”stupstocken”. Vad de talar betydligt tystare om är de direktiv de gett till Försäkringskassan. Direktiv som handlar om att minska sjuktalen! Att minska sjuktalen! Inget prat om att förbättra människors hälsa dock...

Vad detta i realiteten har lett till är att många människor (ofta efter väldigt lång sjuktid) plötsligt och utan förvarning får sin sjukpenning indragen. Detta helt utan något stöd. De förväntas helt plötsligt att stå till arbetsmarknadens förfogande till hundra procent. Klarar man inte detta tappar man sin SGI och är dömd till fattigdom, om man inte på något mirakulöst sätt blir frisk och arbetsför av denna behandling.

Handläggarna på Försäkringskassan har verkligen tagit till sig de nya direktiven med stor nit och iver. Hittar de en, enligt dem, svag formulering i ett sjukintyg så vips ut med den personen ur försäkringen.

Det spelar ingen roll om du har tio års sjukintyg sedan tidigare och helt uppenbart inte är arbetsför. Det enda som bedöms är formuleringarna i sjukintygen, inte den berördes hälsotillstånd eller någon verklighetsförankrad bedömning av arbetsförmågan.

Hur kunde vi ge tjänstemän på Försäkringskassan ett större förtroende att bedöma vilka som är sjuka, än de läkare och övrig vårdpersonal som faktiskt träffar personerna som söker sjukpenning?

Hur kunde vi ge dessa handläggare en sådan makt över människors liv och död? De har ingen som helst medicinsk kompetens.

Jag läser dagligen om människor som trots svåra sjukdomar inte längre har någon försörjning. Även många med funktionshinder nekas den assistans de behöver för att kunna leva ett värdigt liv. Deras anhöriga är förtvivlade i sin hopplöshet och kämpar allt de orkar för de sina. Människor strider, överklagar, överklagar igen, gråter, är förbannade och uppgivna. Jag läser inlägg nästan dagligen från människor som är suicidala...

Jag har full förståelse för att många har tappat tilltron till vårt sociala skyddsnät som ju är väldigt bredmaskigt sedan länge. Många har inte längre lust att betala skatt till något som de ju uppenbarligen ändå inte får någon del av. Det är inte heller svårt att lista ut att anklagelser riktas åt olika håll om vilka som ”snott våra skattepengar”. När människors tilltro till samhället helt faller är vi riktigt illa ute…

Jag vill trots allt fortsätta att tro på ett solidariskt samhälle med en stark gemensam skattefinansierad sektor där det är självklart att de som är sjuka, funktionsnedsatta eller har andra behov, ska få det stöd och de försäkringar som de har rätt till.

Till sist…

Hur får vi till ett fungerande socialt skyddsnät igen?

När ska sjuka sluta att misstänkliggöras och förödmjukas?

Hur ska vi få människor att tro på att alla har en plats i vårt samhälle? Har vi det?

Och hur får vi till en solidarisk fördelningspolitik?

Vill vi det?