Debatt: Strikt individualisering löser inte alla problem

När kommer besluten och förslagen som ska ta oss till ett mer jämställt samhälle, frågar sig Gudrun Schyman och Lotten Sunna retoriskt. Samtidigt hävdar de tvärsäkert att regeringens förslag om att en tredje månad i föräldraförsäkringen reserveras för vardera vårdnadshavaren ”inte kommer leda till ökad jämställdhet” utan i stället en ”ökad obalans i samhället”. Det senare är en oseriös retorik.

Ambitionen är tydlig – från och med regeringsskiftet 2014 är Sveriges regering uttalat feministisk. Regeringen arbetar nu på många sätt för att minska klyftorna mellan män och kvinnor och öka jämställdheten. Sverige har bland annat blivit internationellt uppmärksammade för vår feministiska utrikespolitik.

Men det räcker inte med vackra ord om hur feministiskt ens eget parti eller egen regering är – det är viktigare med breda feministiska framsteg i praktiken. Då måste man också lyckas bygga politiska majoriteter i ett svårt parlamentariskt läge där konservativa krafter har ett stort stöd.

Ett politiskt verktyg för att åstadkomma förändring är att reformera föräldraförsäkringen. Nu tar vi viktiga steg framåt genom att säkra en riksdagsmajoritet bakom att reservera ytterligare en tredje månad för vardera vårdnadshavaren – utan att samtidigt förlänga försäkringen. Det är väldigt viktigt. Men regeringen ser också över försäkringen för stjärnfamiljer och företagare så att fler kan ta del av den här – för både barn och jämställdhet – viktiga försäkringen. Detta kan vi göra tack vare ett gott samarbete med Vänsterpartiet och Folkpartiet. Självklart kommer det också att ge effekt på jämställdheten, trots att Fi i sin artikel varnar för motsatsen.

Föräldraförsäkringen är dock en större lagstiftning än så och det finns många fler verktyg att använda för att den ska kunna leda till ett mer jämställt uttag. Därför är det tråkigt när debattörerna – som inte var på plats – förenklar debatten på Miljöpartiets kongress till att den enbart skulle ha utgått från ”familjens rätt att bestämma själva”. Flexibiliteten och möjligheten för individuella lösningar är förstås ett av argumenten. Vi vet att det exempelvis finns många familjer där den ena föräldern är småföretagare eller student och därför inte har samma möjlighet att ta ut föräldraförsäkring. Men vi diskuterade också bland annat ensamstående föräldrars behov av att få möjlighet att överlåta dagar till andra närstående vuxna, att öka möjligheten för vårdnadshavare att utnyttja försäkringen samtidigt och förstås vårt förslag om att barn borde få ha fler vårdnadshavare än två – som då förstås ska kunna få lika stor tillgång till föräldraförsäkringen. Detta är också feministiska politiska förslag för föräldraförsäkringens utveckling som förtjänar större utrymme i debatten och där en strikt individualisering mellan dagens två vårdnadshavare inte löser problemet.

Miljöpartiet driver en politik på flera fronter samtidigt för ett samhälle där det ska vara lika självklart för alla föräldrar oavsett kön att ta lika stort ansvar för barn. Och där familjepolitiken inte utgår från kärnfamiljsnormen. Vi delar alltså flera av de mål som Fi har – som att vi vill se ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen långt tidigare än de 60 år som debattörerna varnar för och att vi vill säkra barns rätt till alla sina föräldrar – oavsett familjekonstellation. Vi lägger nu vår energi på att se till att det sker förändringar i praktiken och vill gärna fira varje framsteg, stort som smått, med andra feminister.