Debatt: Stoppa utvisningen av unga till Afghanistan

163 000 människor sökte asyl i Sverige 2015. Vi i Sverige öppnade våra famnar för 35 000 ensamkommande barn varav 66 procent var afghaner. Jag var stolt över Sverige. Civilsamhället – organisationer, föreningar och privatpersoner gjorde och gör stora insatser och var och är i dag stora hjältar. I mitt kök hänger en kalender med ett budskap varje månad – i september är budskapet ”Medmänsklighet är min favoritsuperkraft”. Det vi såg 2015 var verkligen superkrafter.

Många, både tjänstepersoner och människor i civilsamhället, har superkrafter, men många har kämpat länge och kanske börjar kraften sina, men medmänskligheten och kärleken finns kvar. Jag är imponerad av er alla.

Situationen för några av ungdomarna som kom 2015 är ohållbar. De kastas mellan hopp och förtvivlan. Ska jag få stanna eller inte? Handläggningstiderna har tagit alldeles för lång tid, några har hunnit fylla 18, andra har fått sin ålder uppskriven. Man får inte längre bo kvar i sitt trygga boende eller ens samma stad efter 18 och en del tvingas flytta till en helt annan del av landet, om man inte lyckas hitta ett eget familjehem. Detta sker i Sverige och året, mina vänner, är 2017.
Tänk om det varit min unge …

Redan i juni krävde Socialdemokraterna i Växjö ett omedelbart stopp för utvisningarna och många andra socialdemokrater i andra kommuner följde vårt exempel. Afghanistan är inget säkert land. Det är så osäkert att UD avråder från alla resor dit. Dagligen läser eller hör vi om olika attacker i landet.
Tänk om det varit min unge …

Vi kan tvista om huruvida ungdomarna är 18 eller inte, men alla vi som känner en tonåring vet att det inte sker ett mirakel på natten mot 18 år. De är fortfarande unga som behöver råd och stöd. En del av dem som utvisas nu har dessutom ingen relation till landet de utvisas till, en del kan inte ens språket. De har redan gjort det de trodde var sitt livs farligaste resa. Nu tvingas de göra en som är ännu farligare. Vi är många som är frustrerade och arga. Detta är ungdomar med drömmar och förhoppningar, precis som alla andra ungdomar – de är någons bror, någons barn, någons barnbarn, någons vän.
Tänk om det varit min unge …

De studerar på gymnasiet, lär sig svenska och pluggar matte, slöjd och engelska, spelar fotboll i en förening, tittar på Idol och Youtubeklipp, sover för länge och är uppe för sent. De har skaffat sig vänner och nätverk.
Precis som min unge …

Många säger att de vill hjälpa till att bygga vårt land. Tillsammans kan vi se till att vi får ett land som håller ihop. Att utvisa ungdomarna är ett slöseri på resurser för Sverige men framför allt ett svek mot ungdomarna. Vi tog emot dem och lät dem komma in i samhället och bli en del av oss. Har vi tagit barnen i båten måste vi ro dem i land.

Att utvisa unga till Afghanistan måste upphöra! Afghanistan är inget säkert land.
Tänk om det varit min unge …