Debatt: Stoppa utvisningarna till Afghanistan omedelbart

De fredliga manifestationerna på Medborgarplatsen – och på många andra ställen i landet – är inne på sin fjärde vecka. Vi ser hundratals barn och unga vuxna som kämpar för att överleva.

De har överlevt en lång väg hit, undan krig och förtryck, och Sveriges sätt att hantera asylrätten, i direkt strid med barnkonventionen, är för barnen en omänsklig fortsättning på mardrömmen.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Utvisningarna är ett hot mot de ungas liv och hälsa. Bris och IM ser att den viktigaste livräddande insatsen Sverige kan göra i rådande säkerhetsläge i Afghanistan är att omedelbart stoppa utvisningarna dit. Men så länge avvisningarna fortsätter måste vi synliggöra vad som händer med barn och unga som berövas sin rätt till trygghet.

Rapporter visar att cirka tre av fyra undersökta ensamkommande barn visar symptom på posttraumatiskt stressyndrom. Uppemot en tredjedel bär på aktiva självmordstankar. De barn som är i Sverige nu behöver akuta insatser. De har rätt till vård, omsorg, och en värdig asylprocess enligt de internationella konventioner som Sverige förbundit sig att följa.

IM och Bris möter dessa barn i våra verksamheter. Vi har sedan den tillfälliga asyllagstiftningen trädde i kraft, i juni 2016, tvingats lägga om delar av våra verksamheter för att kunna möta barnens kraftigt försämrade psykiska hälsa.

IM:s verksamhet Barn i väntan/Barn i start har haft fokus på att ge barn och ung möjlighet att bearbeta sin flykt och hantera ankomsten till ett nytt land, ett nytt sammanhang. Vi har mött barn med svåra trauman, men aldrig tidigare har vi mött så många barn som mår så dåligt som de barn som nu lever i skräck för att skickas tillbaka. Istället för att titta framåt tvingas vi att hantera ångest och självmordstankar som beror på situationen här och nu.

Bris erbjuder sedan i våras, i samarbete med kommuner, barn som har erfarenhet av flykt stödgrupper där de lär sig tekniker för att hantera traumatiska minnen. Färdigheterna bidrar till att de sover bättre, kan möta svåra minnen och hantera stress så att det blir möjligt att klara skolan och att ha en fungerande vardag och må bättre här och nu. I en skattning uppvisar flertalet symptom på posttraumatisk stress. I våra möten med barnen blir det tydligt hur illa de far av den ovissa och utdragna asylprocessen, och hur stor rädslan för hotet att utvisas till en livsfarlig plats där inget skydd finns är.

Förändringarna i asyllagstiftningen klubbades igenom utan beredskap för de psykosociala konsekvenser som flertalet tunga remissinstanser förutsåg. Barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten är sedan länge hårt belastad, och behöver tillföras resurser för att kunna möta de barn som befinner sig i Sverige, och som vi har ett ansvar för. Såväl Bris och IM som många andra organisationer i Sverige har kompetens och metoder för att ge barn och unga på flykt det stöd och den vård de behöver och har rätt till. Men regeringen måste nu visa att den verkligen tar barnkonventionen och konventionen om de mänskliga rättigheterna på allvar och säkerställa att dessa barn och unga får sina rättigheter tillgodosedda.

Vi ser att de ensamkommande som fått besked om att de får stanna mår mycket bättre. De har större chanser att gå ut skolan och etablera sig i samhället. De har överlevt, och kan med rätt stöd bli en del av vårt samhälle. Men de barn och unga som nu demonstrerar på Medborgarplatsen i Stockholm, i skolor och på andra platser runt om i Sverige, de lever fortfarande i oviss väntan, en väntan som har mycket negativ inverkan på deras hälsa.

Tillsammans kräver vi nu två saker: Att Sverige, utifrån rådande säkerhetsläge, stoppar utvisningarna till Afghanistan och att regeringen omgående åtgärdar de stora brister i tillgången till vård och hälsa för den här gruppen barn och unga.