Debatt: Stockholms glömda ­markreserv: villaområdena

Rätten till bostad är en mänsklig rättighet, inskriven i grundlagen. Det innebär att det övergripande ansvaret för att lösa bostadsförsörjningen måste tas av staten och inte kan delegeras till marknaden eller individen. De blocköverskridande samtalen på riksnivå för att lösa den alltmer akuta bostadskrisen är ett gott steg på vägen mot den långsiktiga och hållbara bostadspolitik Sverige är i brådskande behov av. Men mycket både kan och ska göras också på kommunal nivå.

En del av det arbetet måste vara att använda den gömda markreserv som finns. Villaområdena.

I centrala Storstockholm utgör villa- och småhusområden hela 72 procent av den mark som är avsedd för bostadsbebyggelse, men bara 21 procent av hushållen bor där (räknat med länets 14 mest centrala kommuner.) Det visar hur ineffektivt det är att använda stadsmark till att bygga småhus: mycket mark går åt till varje invånare.

Småhusområden bidrar också till att glesa ut staden. Den glesheten gör att underlaget för kollektivtrafik blir så litet att trafiken blir dålig, och invånarna hellre väljer bilen. Bilberoendet som då uppstår ökar behovet av vägar, vilket leder till att ännu mer mark går åt till annat än bostadsbyggande, som i en ond cirkel.

Den låga befolkningstätheten gör det dessutom svårt att bedriva verksamheter i dessa områden. Utan affärer och annat som lockar till sig besökare finns det inte någon anledning för någon som inte bor i området att röra sig där. Eftersom områdena typiskt sett är homogena, med bostäder som är planerade för kärnfamiljen och prismässigt ligger långt bortom låginkomsttagares möjligheter, bidrar de starkt till segregation och ett tudelat Stockholm.

Många av Stockholms småhusområden vilar på snart 100 år gamla detaljplaner. Det är en byråkratisk och kostsam apparat att ta fram nya planer, och de förtätningsförsök som gjorts har därför tvingats förhålla sig till de gamla. De kan visserligen tillåta en större byggnad än det egnahemshus som står på tomten i dag, men på grund av den så kallade prickmarken, områden längs tomtgränserna där inget får byggas, blir nybyggena inte startskottet till en omvandling till en attraktiv stadsmiljö. I stället byggs förvuxna flerbostadsvillor mitt på tomterna med minimala gemensamhetsytor och utemiljöer. 

Det vi behöver nu är att skapa nya övergripande planer för stadens olika småhusområden. De ska ge klara ramar för villaägare som vill bygga nytt och tätare. Utan att ändra fastighetsgränserna kan vi öppna upp för en smartare förtätning om vi skrotar idén om att hus måste ligga mitt på tomten, och på så sätt öppnar upp för att förändra småhusområdets typologi. Idén om att Stockholm skulle vara färdigbyggd är ett hinder för att åstadkomma en inkluderande stad som kan erbjuda plats för fler.