Debatt: Stockholms cyklister måste värderas högre

Stockholms stad vill konkurrera med städer som Köpenhamn när det gäller cykling. Men som cyklist i Stockholm tvingas man att konstatera att allt vackert tal betyder väldigt lite på gatunivå – ökningen av antal cyklister har inte matchats med en motsvarande ökning i utrymme eller prioritering.

Sommaren är här, och Stockholms cyklister kan njuta av ljumma vindar och solens värme i nacken. Åtminstone de minuter det tar att leda cykeln till gatan, justera hjälmen och rulla iväg, innan man sammanbitet inser att från cykelsadeln har inte mycket förändrats – en tur innanför tullarna under rusningstid betyder även i år en ständig trängsel med mycket väntetid, bristfälligt underhållna och ständigt bilblockerade cykelbanor, och parodiskt dåligt planerade korsningar. 

De senaste tio åren har cyklingen enligt Trafikverkets statistik ökat med 76 procent i Stockholms innerstad, samtidigt som biltrafiken har minskat. 

Denna trend är positiv, men cyklister behöver också utrymme, och omfördelningen av stadsyta och prioritering av olika trafikslag har inte hängt med. Det är trångt på många ställen i innerstaden, och på ett antal platser och stråk (Slussen, Götgatan, Stureplan, delar av St Eriksgatan, till exempel) är det så täta flöden och så dåligt dragna cykelbanor att risken för allvarliga olyckor ständigt är närvarande. Mellan 2010 och 2013 ökade cykelolyckorna med ungefär 30 procent, och 79 cyklister skadades allvarligt.

För att lösa dessa problem krävs mer än nya cykelbanor i Kista, nymålade väglinjer och ett stort cykelgarage i Älvsjö. Inget ont om dessa och liknande projekt, men de är i princip verkningslösa när det gäller Stockholms verkliga cykelproblem. Cyklister måste helt enkelt tas på allvar och prioriteras högre. Och här är tre steg i rätt riktning:

1. Utrusta cyklister med gps. Denna idé har diskuterats av Kim Halderot på bloggen bike-life.se, och innebär att cyklisters trafikvanor registreras med gps för att ge en bild av var cyklister ofta kör mot rött eller enkelriktat, var det är långa stopptider, och så vidare. 

Ingen vill ha lagbrytare i trafiken, men förutom att dela ut böter kan man försöka lära sig något av varför cyklister ibland inte respekterar trafikreglerna. Här finns en guldgruva av information som i princip är gratis.

2. Sätt upp kameror på ett antal platser i Stockholm där bilister är notoriskt dåliga på att visa hänsyn till andra trafikslag, till exempel Birger Jarlsgatan nära Stureplan. Bötfäll summariskt beteenden som allvarligt hotar cyklisters säkerhet, framför allt parkering på cykelbana.

3. Låt ett fåtal gator i första hand tillhöra cyklister. Dessa gator skall utgöra sammanhängande stråk genom innerstaden och under rusningstimmarna vara fria från bilar och parkeringsplatser, medan fotgängare hålls väl separerade på tydliga trottoarer/gångbanor. Förslag till en sträckning från söder till norr är Skanstull-Östgötagatan-Slussen-Skeppsbron-Malmskillnadsgatan-Döbelnsgatan.

Ett par sådana ”cykel-artärer” skulle kunna svälja majoriteten av alla cykel-pendlare under rusnings-timmarna, och kraftigt minska konflikt- och risksituationer. 

Det är naivt att tro att det skall gå att cykla genom en storstad lika fort som på en landsväg. 

Men det är orimligt att hastigheten måste halveras – åtminstone om man vill ”konkurrera med städer som Köpenhamn och Amsterdam när det gäller cykelvänlighet och cykelsäkerhet”, vilket är målet enligt Stockholms stads cykelplan från 2012. Eller om man vill nå upp till den regionala cykelplanens mål att andelen resor med cykel i Stockholms län skall utgöra 20 procent år 2030 (i dag är det ungefär 5 procent). 

Stockholm kan definitivt bli en cykelstad, men förutom pengar krävs någonting annat, något där bristen är oändligt mycket större. 

Vad som krävs är förmåga att tänka nytt, och mod att
banta ner bilarnas oproportionerligt stora utrymme, både fysiskt och prioriteringsmässigt.

Johannes Björnerås 
journalist, tankesmedjan Antites