Debatt: Stjernkvist irriterad på missnöjet med välfärdsvinster

Fredagen den 20 april 1917 lade ett stort antal kvinnliga fabriksarbeterskor ner arbetet och cirka 1 200 personer samlades på Getängen för att manifestera och för att få tala med borgmästare Björkman som också var ordförande i den lokala brödfördelningsnämnden. (Norrköpings befolkning var vid den här tiden ungefär hälften av i dag.) Senare under dagen tågade ytterligare ett demonstrationståg från fabrikerna i Gryt till rådhuset för att tala med borgmästaren. 

Jag tror inte att någon socialdemokrat i dag med ett slags minsta politiska självrespekt och överlevnadsinstinkt skulle ta på sig rollen av att fördöma det som skedde i Norrköping våren 2017. Sannolikt inte ens den plundring av vissa matbutiker som genomfördes av de mest aktiva. 

Varför då denna koppling mellan seklerna? 

Jo, i dag finns ett utbrett missnöje med ”vinster i välfärden”, cirka åtta av tio medborgare är enligt färska mätningar missnöjda med det system vi har nu. 

Kommunstyrelsens ordförande i Norrköping, Lars Stjernkvist, driver dels en linje som knappast tyder på att han tar detta på fullt allvar och dels är han uppenbarligen irriterad över att omkring 3 000 missnöjda medborgare har dristat sig till att via internet framföra protester till honom i just den aktuella frågan om vinster i välfärden. 

Att det inte fanns något internet 1917 känns onödigt att påpeka, men kanske viktigare är att påminna om att Hjalmar Branting som vid den tiden och i någon mening symboliserar den gryende socialdemokratiska rörelsen, ofta också fått representera kanaliseringen av ett utbrett missnöje med den då förda politiken. Det vill säga Branting kom att symbolisera hur Socialdemokraterna tog form som rörelse och politisk kraft genom att vara en samlande och lyssnade faktor i avseende ett utbrett missnöje med den förda politiken. 

Och hur är det i den delen i dag? 

I dag får man lätt intrycket att ledande socialdemokrater ofta tycks uppfatta vissa opinionsyttringar ungefär som andra uppfattar skoskav och möjligen har vi i det avseendet och utan att vi kanske riktigt själva har märkt det, återinfört adeln. Industrimagnaterna finns kvar och de håller genom sina ”riskkapitalbolag” och ett visst både direkt och indirekt stöd av just somliga socialdemokrater ett fast kopplat grepp om våra välfärdsinstitutioner. Personligen så tror jag att detta är det främsta exemplet på den idéburna socialdemokratiska rörelsens marsch mot den ideologiska och därmed politiska ättestupan. 

Att likt borgmästare Björkman i Norrköping våren 1917 inte uppfatta och tolka sin tids missnöjesyttringar på ett konstruktivt sätt har påfallande likheter med hur kommunstyrelsens ordförande i dag våren 2017 uppenbarligen tolkar protesterna som landar i hans mejlkorg. 

Eller som utrikesminister Margot Wallström så klarsynt uttryckte saken lördagen den 8 april 2017 på den socialdemokratiska kongressen: ”De nya stigarna i det offentliga rummet.” 

Nu har den socialdemokratiska kongressen sagt sitt i frågan om vinster i välfärden och uppenbarligen går inte kommunstyrelseordförandens mejlskörd längre att avfärda som ett övergående skoskav.