Trots att ISDS regleras av ett FN-organ vill TTIP-motståndarna ge sken av att ISDS är en produkt av storföretagen och att det är ett lätt sätt för företag att tjäna pengar. Men det stämmer inte, skriver Christofer Fjellner (M).

Under det senaste året har förkortningen ISDS, tvistelösningmekanismen för tvister mellan investerare och stater, målats upp som det kanske största hotet mot staters rätt att lagstifta. Man kan lätt få intryck av att ISDS låter multinationella företag sno våra skattepengar, att det rent av avvecklar demokratin. Ja, det låter faktiskt rätt otäckt. Men det är självklart inte sant. Det är inget annat än myter, lögner och trista konspirationsteorier. Och nu får det vara slut på det.

Just nu förhandlas ett frihandelsavtal mellan EU och USA, TTIP. När ett avtal kommer på plats kommer det innehålla ett investeringsskydd med tvistelösning, ISDS. Och att TTIP kommer att innehålla ISDS är egentligen inget nytt under solen. Investeringsskydd med tvistelösning ingår redan i omkring 3 000 internationella avtal världen över. Risk för expropriering utan ersättning, diskriminering av utländska företag, korruption eller att stater helt enkelt inte håller sig till ingångna avtal gör att det behövs välfungerande tvistelösningsmekanismer i moderna frihandelsavtal. Det handlar i grund och botten om att se till att även stater respekterar grundläggande rättsprinciper och ingånga avtal.

ISDS-systemet regleras av FN-organet Unicitral och globalt har totalt omkring 600 tvister avgjorts sedan det såg dagens ljus på 60-talet. Men trots att ISDS alltså regleras av ett FN-organ vill TTIP-motståndarna ge sken av att ISDS är en produkt av storföretagen och att det är ett lätt sätt för företag att tjäna pengar, att det liksom räcker med att lämna in en stämningsansökan så kommer pengarna att ramla in. Men nej, så är det inte. Investerarna har faktiskt inte ens vunnit en tredjedel av de fall som avgjorts hittills.

Inte heller påståenden om att ISDS är dåligt för miljö och folkhälsa eller hotar demokratin har någon som helst förankring i fakta. Europa är den del av världen som tecknat överlägset flest avtal med ISDS. Samtidigt har vi enligt alla måttstockar de tuffaste reglerna för både miljö och folkhälsa i världen. Faktum är att en hel del ISDS-fall faktiskt handlar om att företag stämmer stater för att de inte levt upp till sin egen miljölagstiftning.

För vem är det egentligen som är miljöboven? Är det investeraren som stämmer staten för att utsläpp förstört dennes ekoturismanläggning eller staten som tittar bort när kommuner släpper ut avfall och gifter i naturreservat? Vem är det som är tjuven? Är det staten som beslagtar timmertillgångar eller investeraren som begär att åtminstone få ersättning? Vem är det som är korrupt? Är det investeraren som stämmer staten för olovlig expropriering eller presidenten som vill bli av med en politisk motståndare?

Men i stället för att erkänna att investeringsskyddet är ett sätt att upprätthålla lag och ordning lyfter kritikerna gång på gång fallen där Philip Morris stämmer Australien och där Vattenfall stämmer Tyskland. Det är helt olika fall, men de har en sak gemensamt: inget av dem är avgjort. Det finns ingen dom, vilket gör att fallen är helt irrelevanta om man vill misskreditera ISDS. Tips: Googla "Yukos" så inser du rätt snabbt varför ISDS faktiskt behövs.

Tydliga spelregler för investeringar är viktigt för alla oss som inte vill att internationell handel ska präglas av den starkes rätt utan tycker att även stater ska respektera grundläggande rättsprinciper. Det handlar om att upprätthålla lag och ordning. För de som motsätter sig ISDS motsätter sig inte bara ett frihandelsavtal med USA. De motsätter sig även en fungerande rättsordning.