På 1970-talet började idéer ta form om hur jämlikhet, miljöhänsyn och tillgång till kultur skulle kunna forma en ny modern stad. De rymde tankar om mobilitet, mötesplatser, renare luft, mer ljus och mindre buller. Samtidigt som den första internationella miljökonferensen hölls i Stockholm 1972 fattades beslut om att rusta upp och bygga ihop ytterområden med de mer centrala delarna av staden genom bland annat satsningar på barn- och ungdomsverksamhet. En utgångspunkt var hållbarhet. Det miljömässiga skulle inte skiljas från de sociala perspektiven. En annan att deltagande är förebyggande och långsiktigt effektivt för att hindra brottslighet. 

Med det offentliga rummet som arena och stadsutveckling som verktyg kan vi bryta segregationen. 

Men de långsiktiga perspektiven fick stå tillbaka för kortsiktiga vinster. Nu står vi med notan i form av otrygghet, ungdomar som lämnar skolan utan fullständiga betyg och en koncentration av utsatthet till vissa områden. Men med det offentliga rummet som arena och stadsutveckling som verktyg kan vi bryta segregationen. 

Utformning av parker och torg har betydelse för hur hela samhällen fungerar och hur människor organiserar sig. Att arbeta tillsammans med berörda målgrupper ökar förståelse och bidrar till tillit. Jämlikhet leder till en mer klimatmedveten resurshushållning, bättre kollektivtrafiklösningar och underlättar för delningsekonomin. Fler mötesplatser möjliggör satsningar som inte kräver stort kapital, sysselsätter unga, skapar ägarskap och höjer platsens attraktionskraft. 

I Stockholm visas nu prov på politiskt ledarskap genom satsningarna i Järva, och vi hoppas att arbetet stärks ytterligare genom att från början säkerställa att medborgarna är delaktiga. Förtroendet för institutioner skiljer sig inom staden. De mest effektiva lösningarna på faktiska problem kommer ofta från medborgarna själva. Dock förbises expertis baserad på erfarenhet och lokalkännedom, till förmån för mer tekniska lösningar på kvalitetsproblem. Genom att arbeta tillsammans med unga tjejer i förorter eller slumområden genom hela plan- och byggprocessen hittar man många gånger enkla, konkreta lösningar på komplexa utmaningar som gör det lättare att nå både sociala och miljömässiga mål. 

En majoritet av FN:s globala mål är beroende av beslut som fattas på lokal nivå. Hur våra städer utvecklas är alltså avgörande för om vi kan ställa om till hållbara samhällen. En av de mest kostnadseffektiva sätten är att skapa offentliga platser som säkerställer välbefinnande och begränsar klimatpåverkan. 

I många kommuner pågår initiativ för att skapa en sammanhållen stadsbild – exempelvis i Kiruna, Helsingborg och i Stockholm. Men städernas roll nämns inte i regeringens klimatpolitiska handlingsplan och att skrivningar om Agenda 2030 har strukits ur flera myndigheters regleringsbrev. Vi rekommenderar:

• Att regeringen i internationella sammanhang visar hur ett starkt lokalt självstyre, och därmed städer, är nyckeln till en modern välfärdsstat.

• Att det anslås medel till att stärka samarbeten mellan det lokala civilsamhället, det offentliga i form av kommuner och det privata näringslivet.

• Att samarbete mellan regioner och kommuner koordineras och följs. 

• Att det tas fram ett folkbildningsmaterial för att öka kunskapen om hållbara städer, vad kommuner gör och hur medborgare själva kan vara en del av förändringen.