Debatt: Stå upp för fredade zoner

Enligt Leif Fransson kräver regeringsuppdraget att öka antalet verkställigheter ett tillvägagångssätt där ändamålet helgar medlen. Ingripandet vid Svenska Kyrkans familjeläger är ett exempel på detta.

Men Leif Fransson har fel. Det finns fredade zoner och dem måste vi – civilsamhälle, medmänniskor – stå upp för och värna om tillsammans.

Nyligen hävdade Leif Fransson i Sydsvenskan att han möjligen ”skulle tveka att gå in på ett sjukhus och hämta någon från operationsbordet”. Men det är inte sant att den yttersta gränsen för polisens verkställighetsarbete sträcker sig så långt. Det är inte heller sant att polisen inte behöver väga in någonting i sina beslut.

Alla polisens insatser måste planeras och genomföras utifrån proportionalitetsprincipen. I Stockholm innebär det att polisen avhåller sig från att uppsöka skolor och förskolor. I enlighet med polisens egna föreskrifter för verkställighetsarbete, ska polisen avstå ifrån att gå in och hämta barn i skolor. Alla ingripanden som gränspolisen gör i enlighet med Utlänningslagen ska ta hänsyn till barnets bästa.

Gränspolisen i Region Syd står ensamma i sitt tillvägagångssätt. I Stockholm har gränspolisen valt att ta avstånd från samma metoder som Leif Fransson framhäver genom att tydligt understryka att de inte avser att arbeta uppsökande i till exempel kyrkor, församlingar och sociala verksamheter. Stockholms inställning visar att det finns ett annat, mer humant polisiärt tillvägagångssätt för att uppnå samma nationella mål.

Varför behövs då fredade zoner? Jo, för fredade zoner är avgörande för att de grundläggande rättigheter som alla människor har – även i en papperslös situation – kan tillgodoses på ett meningsfullt sätt.

Rätten till utbildning och vård är exempel på grundläggande rättigheter som Sverige har förbundit sig att tillgodose i enlighet med såväl nationell lagstiftning som internationell rätt. Rätten till förskola och grundläggande socialt stöd och boende värnas av riktlinjer på kommunal nivå.

Resultatet av gränspolisens försök att avskaffa fredade zoner är att dessa rättigheter inte längre tillgodoses: Barnfamiljer blir hemlösa, föräldrar låter inte barnen gå till skolan, sjuka vågar inte söka vård. Många är nu alltför rädda för att vända sig till socialtjänsten eller andra trygga platser för den hjälp och det stöd de har rätt till.

I stället för att satsa mer resurser på tvångsutvisningar och fler barn i förvar, borde regeringen lägga större vikt vid att främja frivilligt återvändande. Inte genom att rättigheter tas bort, utan genom att – tvärt om – stärka rättighetskulturen genom fredade zoner där människor i en papperslös situation kan få stöd, vård, information och rådgivning.