Debatt: Solidaritetskris i Sverige

Det kom 45 000 flyktingar till Sverige enbart från före detta Jugoslavien under slutet av 90-talet, 16 000 från Asien, och cirka 10 000 från Sydamerika under samma period, enligt Statistiska centralbyrån. De absolut flesta av dessa människor vittnar om ett Sverige som tog emot dem med öppna armar, de fick bostad och en säker grund för att kunna bygga sina nya liv i ett land där allt de hade drömt om fanns i överflöd. Då var Sveriges BNP mer än 60 procent lägre än vad den var år 2010. 

Sverige kunde för mindre än 20 år sedan ta hand om ett stort antal flyktingar, över 70 000, på ett humant och effektivt sätt, samtidigt som vi nationellt hade mindre kapital att jobba med. Man kan då tycka att vi i dag borde kunna göra detsamma. Ändå ser vi ett kaos när det kommer till just flyktingmottagandet. Detta kräver att vi analyserar vårt problem. Vi har pengar, till och med mer än vad vi hade då. Men de finns inte tillgängliga. Det beror på att vårt nationella kapital är hos någon annan än oss själva. Staten äger inte hela vårt BNP, det är en grupp privatpersoner som styr över en stor mängd av de pengarna.

Klassklyftorna har ökat i vårt samhälle, arbetare och chefer är långt ifrån jämlika. Sverige har länge varit ett föregångsland runt om i världen när det kommer till sin tillsynes egalitära stat, i en värld som präglades av orättvisor beundrade man Sverige. Baserat på dagens läge är det tveksamt om världen kommer fortsätta se upp till oss. Man kan debattera om det är bra eller dåligt med dessa klyftor. Liberaler, libertarianer och konservativa skulle kunna se denna ojämlikhet som ett nödvändigt tillskott till den svenska ekonomin. Faktum är dock att dessa klyftor är länkade till vårt risiga flyktingmottagande. Det är dessa ojämlikheter som skapat det stora motståndet mot invandringen hos det svenska folket. Det är borgarnas ekonomiska system som fött dagens organiserade nationalism. 

Flyktingmottagandet har så klart ökat sedan 1990-talet, men det har även Sveriges BNP gjort. Eftersom Sverige har behövt genomgå ett decennium av destruktiv resursfördelning och instabila skattereformer så är det inte konstigt att vi har fått det svårare att finansiera vårt flyktingmottagande. 

Politiker, media och individer ställer sig själva och sin omgivning fel frågor. Man borde inte fråga ”Har vi pengarna?”. Det är en självklarhet att vi har det. Vår BNP är en av de högsta i Europa och Sverige räknas globalt till ett av världens mest välbärgade länder. Frågan vi borde ställa oss är: ”Vart är våra pengar?” När vi börjat ställa oss den frågan kommer huvudena att vända sig mot riskkapitalisterna och de borgeliga partierna. Då kommer allting att klarna. 

Det som måste ske är att regeringen och politikerna börjar inse detta samband och sedan agerar efter det. Vårt land har pengarna och resurserna för att kunna ta hand om våra medmänniskor på flykt från terror och krig. Vi måste bara börja omfördela resurserna och kapitalet. Detta kan ske via skattereformer. Höginkomsttagarna är en produkt av vårt samhälle och har kommit dit de är tack vare våra gemensamma resurser. En förmögenhetsskatt skulle vara en mer än rättvis åtgärd för vårt samhälle att implementera. Pengarna skulle kunna gå till en godare finansiering av till exempel flyktingmottagandet. Sverige ska kunna stå för sin del av flyktinghanteringen och fortsätta på sin internationella solidaritetsanda, då krävs det att vi använder vår stora BNP för att hålla igång viktiga komponenter av samhället och dess expandering, vilket inte minst innefattar vårt flyktingmottagande. Svenska kommuner är inte i behov av en paus från flyktingmottagandet. De är i behov av effektiva verktyg för att upprätthålla mottagandet. Vi kommer aldrig kunna finansiera dessa verktyg om pengarna och resurserna är hos en liten grupp människor som endast bistår det som gynnar dem.