Debatt: Solidaritet är den enda vägen

Som liten kände jag rädsla för våldet omkring mig. Rädsla för polisen. Jag fick ofta ont i magen bara jag fick syn på dem. Många gånger såg jag med egna ögon hur de med batonger slog på människor och slängde in dem i polisbussar som stod parkerade. Var de hamnade? Det visste jag inte. Maktlösheten jag kände, frustrationen, jag minns det som om det vore igår. 

Mamma var också rädd tror jag. Hon visade det aldrig för mig. Hon var modig. Ensam med alla barnen- i en mansdominerad kulturell miljö. Hon spottade på marken, framför dem. Även små protester – som i en annan kontext skulle klassas som ”fjanterier”, krävde mod. Spott kunde leda till ”förhörsrummen”. Där hade min pappa redan varit. Han riskerade sitt liv många gånger. 

Jag är stolt över honom. Stolt över det han gjorde. Stolt över den kamp han utförde. Stolt över alla hans kamrater som försökte bekämpa den brutala diktaturen. 

Jag minns att jag kände en rädsla för helikopterljuden om natten. Rädsla för bombljuden. Rädsla för mörkret. Rädsla när elektriciteten gick och batteridriven radio var det enda som kunde tala om för oss vad som höll på att hända. Rädsla för militären. Rädsla för att de kunde storma in i vårt hus och ta ifrån mig min mamma. Mitt skydd. 

Tätt intill henne sov vi. Jag och mina syskon. Ibland med kläder-na på. Vi visste inte, de kunde ju komma snart. Det ryktades. Pappa var redan borta. 

Vi såg honom igen nästan två år senare en lycklig dag i september då vi åter kunde omfamna varandra på Arlanda flygplats. Det spelade ingen roll att jag inte kände igen honom, även om det stör mig än idag. Han hade tappat hår och fått skägg. Men jag kände igen hans skratt. 

Det var inte lätt. Jag försökte förstå. Vad hade vi gjort för att hamna här? Ett främmande land, en främmande lekplats. Ett främmande språk. Jag förstod ingenting. Vad sade de? Barnen, ville de leka eller ville de mig illa? 

Med åren. Klarhet. Jag började prata svenska. Jag fick mina första vänner, en är fortfarande mitt stöd i allt. Han kommer från Syrien. Fotbollen gjorde att jag träffade andra barn från alla världens hörn. Min ort är jag stolt över. Många har åsikter om hur eländigt det är att växa upp i ett ”mångmiljonprogramområde”. De vet inte vad de snackar om. Det finns bra saker och det finns mindre bra saker med det. För mig är de positiva grejerna överväldigande. 

Efter en tid här försvann rädslan för mörker. Jag behövde inte sova tätt intill min mamma för rädslans skull. Och min pappa riskerade inte längre att tas in på förhör, försvinna eller dödas. I alla fall inte på grund av sina politiska åsikter. 

För det är jag evigt tacksam. Men tacksamhet kan också vara förödande. Sverige har ändrats mycket sedan vi kom. Tacksamhet kan få en att sluta tala och kräva sina rättigheter. 

Den här historien är på intet sätt någon snyftgrej. Inte heller något unikt. Det är en personlig upplevelse. Men när jag hör debatten i Sverige idag känner jag tomhet. Vart är vi på väg? Solidaritet är den enda vägen. Solidaritet med människor som lider. Jag vill att andra ska komma hit. Andra ska kunna berätta sin historia och att andra ska få omfamna sina syskon, sina föräldrar, sin familj.