Debatt: Socialdemokratin kan bara mobilisera för mer högerpolitik

Jag har tänkt mycket på det socialdemokratiska partiet de här dagarna – de som pekar fram mot finalen på den farsartade, demokratiskt ovärdiga process där detta parti ska föra Sverige in i kärnvapenallians med Erdogan och Orbán, under ledning av den militärmakt som kontinuerligt inlett och deltagit i krig sedan alliansens tillkomst (ja, sedan sin egen tillkomst som stat, men det kan vi lägga undan nu). 

Det socialdemokratiska partiet ja. Jag hyser betydande respekt för detta parti. Så mycket att det gränsar till kärlek. Har alltid gjort. Inte tillräckligt mycket för att ta steget att vara med, men tillräckligt för att bli irriterad på dem som inte kan uppskatta vad det har förmått och åstadkommit. Inte ensamt – herregud, jag är ändå marxist plus har ägnat nästan varje dag de senaste 30 åren åt en annan politisk organism utan vilken Sverige hade varit ett sämre land. 

Men det är förmätet och världsfrånvänt att inte se vikten av det organiserade politiska hantverk som det svenska socialdemokratiska partiet har genomfört, vars resultat har varit att ett litet land i Europas periferi en gång i tiden gick från att vara ett av de fattigaste, minst demokratiska, till att bli annorlunda, bygga lågmält storartade system för välstånd och välfärd, bygga sig en egen plats och röst i världen. 

Detta hade inte varit möjligt utan en partiapparat med disciplin. 

Notera: Ett sådant konstaterande ska inte missförstås som att det rättfärdigar allt som gjorts med maktens mål som förevändning. Men det betyder att förändring kräver makt och makt kräver institutionaliserade former för att kunna utövas. I detta fall spelar möjligheten att hålla ihop partiet runt både lappkast och kompromisser en betydande roll. Det kräver i praxis ett betydande mått av lojalitet med ledningen, det kräver former för att få närliggande organisationer att rätta in sig i ledet när det gäller, det kräver en långsiktig närvaro inom byråkratiernas och institutionernas kommandohöjder genom konkreta individer med lojalitetsband, det kräver förmågan att välja sina strider för att inte hamna på kollisionskurser med alltför många strömningar i folkdjupet samtidigt, det kräver vilja och förmåga att ta kontroll över sin egen historieskrivning. 

Såna grejer. Att inneha regeringsmakt är ett stort plus då, om man säger så.

Och – jag menar verkligen detta: Vill vänstern, den som jag är och vill vara en del av, göra djupare avtryck i den reellt existerande världen, måste vi studera och i viktiga avseenden agera och bygga kompetens i enlighet med detta. 

Men det som hanteringen av Nato-frågan blir en påminnelse om, är hur denna – med tiden avtagande men ännu betydande – förmåga att utöva disciplin och uppnå sammanhållning faktiskt har använts de senaste, ja, cirka 30 åren. Nämligen: för att föra Sverige högerut i frågor som rör ekonomi och fördelningspolitik, göra Sverige till mer av ett vanligt land som råkar ligga i Europas norra periferi. Det är inte längre frågan om taktiska reträtter för att bevara riktning och initiativ. 

Partiets makt mobiliseras i allt väsentligt bara åt ett håll. När det kommer till sådant som skulle kunna leda till strider mot högerns ambitioner om strukturell samhällsförändring, är det socialdemokratiska partiet alldeles påfallande undfallande, desorienterat, desorganiserat. 

Sålunda har vi sett den socialdemokratiska partiledningen med stor skicklighet och många tricks i den erfarna rockärmen driva igenom en avreglering av finansmarknaderna, ett inträde i den kodifierade marknadsortodoxins förlovade union (EU), enorma nedskärningar i den kommunala välfärdsekonomin, ett långtgående marknadiserat pensionssystem som bäst värnar de förmögna, ett juridisk ramverk och en politisk praxis runt den statliga budgetprocessen som pressar fram anorektisk finanspolitik och ett ständigt minskande offentligt inflytande över samhällsekonomin, försämrad anställningstrygghet för arbetarklassen. 

För att nämna några exempel. 

Men till och med när det finns starka folkliga impulser för att ens rulla tillbaka några av de framstötar som en medveten och kalkylerande borgerlighet genomfört, då används partiets internt mobiliserande förmåga för att snarare ställa sig bredbent i vägen, pressa tillbaka, mala ned. Se till exempel positioneringen gällande ”friskolereformen” och andra förändringar som systematiskt slagit sönder skolans kompensatoriska uppdrag, kapitalbeskattningen som gjort Sverige till ett skatteparadis för de mest besuttna, ”lagen om valfrihet” som tvingar fram marknadsprinciper i offentliga välfärdstjänster och placerar sugrör ner i skattemiljarder. För att igen bara nämna några få exempel. 

Detta betyder ju inte att allt faktiskt bara står still eller går åt ett håll. Socialdemokraterna har aldrig varit och är inte heller nu ”the only game in town”. En folklig mobilisering, med helt avgörande insatser från den organiserade vänster, satte stopp för planerna att ansluta Sverige till euron. Den fackliga anslutningsgraden och kollektivavtalstäckningen fortsätter att vara hög, vilket dämpar en del av effekten av urholkade socialförsäkringar och högervriden skattepolitik. Och på senare år har vi sett att vänstern kan släpa med sig en motvillig socialdemokratisk partiledning till att ifrågasätta vinsterna i välfärden (med stark betoning på motvillig här), tvinga fram ett stopp för nya extrema marknadsreformer – marknadshyror! – och faktiskt lägga fram förslag som utmanar konsensus runt frågor man länge inte velat rubba ordningen i – pensionerna. 

Men detta är alltså aspekter av samma fenomen: Det socialdemokratiska partiets enkelriktade inre mobiliseringsförmåga.

Låt mig bara för säkerhets skulle understryka att detta inte är något plötsligt ”uppvaknande” och inte heller någon ”uppgörelse”. Att den som vill vänsterut inte kan förlita sig på Socialdemokraterna och att det behöver påverka exempelvis det parlamentariska spelet, är inte något som blivit tydligt först de senaste veckorna. Och samtidigt: Socialdemokraterna kommer fortfarande under överskådlig tid att behöva räknas med som en avgörande kraft – om inte annat parlamentariskt – för alla som vill se progressiv förändring.

Men Nato-processen har ändå gett ny kraft till min inre ångest, det ska erkännas. Alltså utöver detta med att Sverige ska behöva vara institutionaliserad juniorpartner till det dalande amerikanska imperiets framtida geostrategiska äventyr. Jag tänker, konkret: när och hur kommer nästa halsbrytande omsvängning in i det reaktionära. 

Jag sneglar på Danmark och de danska socialdemokraternas entusiastiskt intagna tätposition för rasistisk avhumanisering och selektivt torpederande av rättsstatliga principer. Så tänker jag motvilligt på hur effektivt detta ”vi ska inte tillbaka till 2015”-mantra har gjorts till svensk socialdemokratisk retorik. 

Vad kommer nästa välorkestrerade piruett – som får alla från stjärnögda partikaniner till exministrar till ledarskribenter att snurra i takt – att handla om? 

Jag är inte särskilt bekväm med tanken att bara gå och vänta på det.