Debatt: Socialdemokraterna saknar vision för fred

När socialdemokraternas partiledare ”en försommarkväll i juni” blickar ut över den ”spegelblanka” Östersjön och uttalar tacksamhet över att som svensk få kalla ”just den här platsen på jorden vårt hem”, är det väl för att visa att nationalismen har en plats att fylla också bland Sveriges socialister. Kritiker har sagt att dessa förskönande beskrivningar är ett försök från oppositionens sida att locka tillbaka röster från Sverigedemokraterna. Måhända förhåller det sig så, men är det så säkert att åhörarna i Almedalen och landet runt tänder på sådan fosterlandsromantik? Kanske man rent av upplever det som pinsamt och genant att bli tilltalad på detta lite överdrivet känslosamma sätt.

Men det är inte bara den idealiserade inramningen, utan också talet i Almedalen som helhet som är problematiskt. Framför allt gäller det undvikandet av utrikes- och säkerhetspolitiken – ett i hög grad aktuellt problem. Den nu sittande regeringen har med oppositionens stöd på rekordkort tid brutit med Sveriges 200-åriga tradition av alliansfrihet och gått med i Nato. Den transatlantiska länken har sedan ytterligare förstärkts genom att först regeringen, sedan riksdagen med överväldigande majoritet, godtagit ett bilateralt försvarsavtal med USA, DCA-avtalet. Kanske de som tog sig tid att lyssna till den socialdemokratiska oppositionsledarens tal i Almedalen hade väntat sig kommentarer kring den kritik mot Nato, men framför allt DCA-avtalet som framförts av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, samt effekterna av dessa omvälvande försvarspolitiska förändringar. Hur tänker sig Sveriges arbetarparti att de nu starkt ökade försvarsutgifterna skall matchas mot andra behov? ”Samhället”, det vill säga stat och kommuner/regioner, skall enligt partiets nya, mer marknadskritiska satsning, ges en större roll. Det gäller skolorna, sjukvården, miljön, gängkriminaliteten, rättssystemet etcetera. Hur skall detta finansieras, samtidigt som de militära utgifterna, inklusive fortsatt stöd till Ukraina, växer? Förklaringar kring dessa brännande frågor lyser med sin frånvaro.

Bristen på skärpa och konkretion är ändå tydligast – och mest besvärande – när det gäller synen på kriget i Ukraina. ”Vi skall stå vid Ukrainas sida!” Ja, men hur, frågar sig en engagerad åhörare. ”Till den siste ryske soldaten har lämnat!” Lämnat vadå? Vilka gränser avses? De som gällde 2014 före Rysslands annektering av Krim? Eller de som gällde i februari 2022 före Rysslands fullskaliga invasion? Eller gäller det nya, ännu inte utstakade gränser, som kunde bli resultatet av en ny, internationellt sanktionerad fredsuppgörelse?

Partiet saknar en fredsplan – eller stöd för något sådant initiativ – för det pågående kriget i Ukraina.

Det dystra beskedet är att socialdemokraterna inte har något svar på dessa frågor. Partiet saknar en fredsplan – eller stöd för något sådant initiativ – för det pågående kriget i Ukraina. Det är därför ingen tillfällighet att resonemanget inte kommer längre än till ”den siste ryske soldaten”. Fienden är nog så påtaglig och skarpt avgränsad: ”rysshögern” och ”Putin”, medan alternativet till en demonisering av motståndaren, nämligen en historiskt förankrad geopolitisk samtidsanalys, samt vilja och förmåga att främja dialog och diplomati mellan de stridande parterna ignoreras. Denna inskränkthet och den polariserade retorik den bygger på känns väl igen från talföra republikanska politiker, till exempel senator Lindsey Graham från South Carolina, USA. Därmed faller en mörk skugga från mer hårdföra strategiska stormaktsintressen på andra sidan Atlanten över den idylliska – men i grunden meningslösa – inramning som den socialdemokratiska ledaren önskat ge åt sitt tal.

Sedd i Nato-perspektiv är det grönskande Gotland inte en plats för stämningsfulla vyer och dialoginriktade möten, utan ett hangarfartyg stort nog att verka avskräckande på fienden på andra sidan Östersjön.