Debatt: Social hållbarhet hotas av Tidös nya klimatstrategi

Ett exempel är från en energipolitisk debatt i SVT:s Agenda (13/11 2022) där en företrädare för riksdagens näst största parti oemotsagd använde social hållbarhet som ett argument mot etablerandet av havsbaserad vindkraft om de boende opponerar sig, det vill säga finns det lokalt motstånd är det inte socialt hållbart att gå emot den opinionen. Social hållbarhet kopplas här samman med den lokala opinionen eller folkviljan. Om en klimatåtgärd inte rimmar väl med den lokala opinionen ska således den lokala opinionen prioriteras enligt denna användning av begreppet social hållbarhet. Social hållbarhet likställs med den lokala opinionen eller folkviljan, som dess uttryck. Denna omformulering av begreppet social hållbarhet har tydligt fått fäste i regeringens klimatstrategi.

I regeringens klimathandlingsplan (2023/24:59) är inte social hållbarhet ett framträdande begrepp men tanken om folkviljan eller ”folklig acceptans” som vägledande för klimatåtgärder präglar planen. 

”För att få acceptans måste klimatpolitiken inriktas på att möjliggöra omställningen så att konsekvenserna för hushåll och företag av de åtgärder som sätts in för att snabbt minska utsläppen blir acceptabla samtidigt som ekonomin stärks genom omställningen och förtroendet för utvecklingen bibehålls.” 

Omformulering av social hållbarhet till viljeyttringar eller folklig acceptans.

Och vidare: 

”Legitimitet hos medborgarna är en förutsättning för omställningen.”  

Omformuleringen av social hållbarhet till viljeyttringar eller folklig acceptans har med andra ord blivit vägledande för regeringens klimatpolitik.

Begreppet social hållbarhet förknippas historiskt med Brundtlandkommissionens rapport ”Our common future” om hållbar utveckling till FN 1987 men nämns inte som ett självständigt begrepp i densamma. En tolkning av begreppet som kan utläsas i FN:s Agenda 2030 innebär närmast att samhällets inkluderande processer behöver stärkas i syfte att öka acceptansen för nödvändiga klimatåtgärder, slagfärdigt uttryckt som ”leave no one behind”. Social hållbarhet är möjligt att uppnå om alla känner sig inkluderade och delaktiga i det samhälle som behöver ställa om. 

Ett samhälle som inte uppnår social hållbarhet i denna betydelse kan antagligen räkna med protester och motstånd mot en omställning, då nödvändiga klimatåtgärder genomförs. Social hållbarhet framstår i denna användning som förutsättningen för en acceptans, det vill säga som ett redskap för att skapa acceptans. 

Att denna tolkning inte omfattas av Tidö-partierna och den nuvarande regeringen bekräftas av miljöminister Romina Pourmokhtari (L) i SVT:s Aktuellt (21/3) då hon svarar på Klimatpolitiska rådets kritik av klimathandlingsplanen: 

”Att skapa acceptans för höga bränslepriser, det är inte en framkomlig väg enligt mig.” 

Att skapa acceptans, det vill säga att arbeta för social hållbarhet, framstår inte som regeringens klimatstrategi. Istället hänvisar man till sin tolkning av folkviljan i utformningen av klimathandlingsplanen. 

I en förlängning av denna ändrade klimatstrategi från regeringen hotas det arbete som sker i kommuner, regioner och på nationell nivå med Agenda 2030 där social hållbarhet är centralt. Låt oss inte glömma att Sverige tillika med FN:s övriga medlemsstater åtog sig 2015 att arbeta aktivt med Agenda 2030.

Politikens uppgift inom området social hållbarhet måste vara att genom olika styrmedel och regleringar skapa en acceptans för nödvändiga klimatåtgärder. Vem ska annars ta på sig denna uppgift?