Debatt: Snedvriden bild av Syriza i svenska medier

Partiets politik kan naturligtvis kritiseras, men det finns knappast fog för att – som så ofta skett i svensk press – avfärda Syriza som ett populistparti, skriver historikern Torsten Rönnerstrand.

I svenska medier har Syriza allt som oftast beskrivits som ett ”populistiskt” parti och framgångarna som ett utslag av opportunism. Partiledaren Alexis Tsipras och hans medarbetare har konsekvent framställts som okunniga politiker utan kontakt med vare sig den politiska eller ekonomiska verkligheten – därav det låga förtroendet och nedgångarna på den grekiska börsen.

Det mesta talar för att dessa beskyllningar är missvisande. 

Syriza startade år 2004 som en lös koalition av vänstergrupper. I de fyra valen 2004–2009 fick partiet mellan 3 och 5 procent av rösterna, men 2012 kom ett genombrott som delvis förklaras av ett växande missnöje från väljarnas sida med socialdemokratiska Pasok. I nyvalet i juni fick partiet så 27 procent av rösterna. Samma resultat nådde man i valet till Europaparlamentet i maj 2014. 

Manos Glezos, en legendarisk motståndsman som den 30 maj 1941 rev ner den nazistiska hakkorsflaggan från Akropolis i det av tyskarna ockuperade Aten, har i decennier varit en av Greklands viktigaste politiker och kulturpersonligheter och utnämnts till hedersdoktor vid fyra olika universitet. Förra året anslöt han sig till Syriza och röstades in i EU-parlamentet med fler röster än någon annan kandidat i valet.

Bland tänkarna bakom Syrizas politik finns också de meriterade ekonomiprofessorerna Euklides Tsakalótos, Yiannis Miliós, Yiannis Stathákis och Gabriel Sakellarídis, vid Atens universitet.

Tsakalótos är parlamentsledamot och ekonomisk talesman i Syrizas ”skuggkabinett”. Sedan han disputerade i Oxford har han undervisat på University of Kent och är f.n. professor i nationalekonomi vid Atens universitet. Det var bland annat hans forskning som stack hål på den allmänt spridda uppfattningen att den grekiska krisen skulle bero på lättja och ansvarslös skuldsättning bland vanliga greker.

Tsakalótos, Miliós och Stathákis önskar liksom partiets majoritet att Grekland ska stanna kvar inom eurosamarbetet, men driver samtidigt på för en skuldavskrivning och en omfattande reformering av valutaunionen. På den punkten skiljer de sig från parlamentsledamoten Panagiotis Lafazánis och den partiet närstående ideologen Stathis Kouvelákis, verksam som professor i politisk filosofi i Paris och vid King’s College i London.

För dem handlar det framför allt om att återställa demokratin. Kouvelákis menar att Grekland 2011 utsattes för en mjuk statskupp, regisserad av Angela Merkel vid G20-mötet i Cannes. Enligt Kouvelákis ledde kuppen till att den socialdemokratiske premiärministern Papandreou var tvungen att avgå sedan han tvingats dra tillbaka sitt förslag om folkomröstning om Trojkans krav på åtstramningar. Enligt Kouvelákis var det också Merkel som dikterade sammansättningen av den expeditionsministär som under ledning av förre riksbankschefen Loukas Papadímos – helt utan folkligt mandat – tog över regeringsmakten efter Papandreou. Därmed beredde hon också plats i den grekiska regeringen åt medlemmar i det nyfascistiska partiet LAOS.

Partiets politik kan naturligtvis kritiseras, men det finns knappast fog för att, som så ofta skett i svensk press, avfärda Syriza som blott och bart ett populistiskt parti. Här ryms i det ledande skiktet många medlemmar med stor politisk erfarenhet. Dessutom finns här ovanligt många högt utbildade akademiker.