Debatt: Snart är det bara Timbro som hyllar ojämlikheten

Nyligen skrevTimbroanstrukna nationalekonomen Lovisa Lanryd på Expressen debatt (9/2) att ”ojämlikheten har aldrig varit ett problem”. Det är inte chockerande att ekonomer från Timbro ger uttryck för den typen av åsikter. Tyvärr är den helt verklighetsfrånvänd. 

Lanryd argumenterar som jag förstår det för tre saker: 1. I ett av världens mest jämlika länder, vilket Sverige fortfarande är, är det inte ett problem att fler blir rika. 2. Höga skatter gör oss fattigare. 3. Dess­utom är det fel på SCB:s statistik. 

Lanryd har definitivt fel i två fall av tre. Möjligen kan Lanryd ha rätt i att statistiken kan tas fram på ett annat sätt. Detta är dock inte problemet i fallet med den växande ojämlikheten, utan snarare en dimridå. I alla andra avseenden halkar Timbro och Lanryd snett. 

Den växande ojämlikheten är ett stort problem. De senaste decennierna har denna orättvisa ökat lavinartat. Detta gäller nästan alla västerländska samhällen. Ekonomer som Joseph E Stiglitz har konstaterat att mellan 1980 och 2014, har den rikaste procenten i USA, inflationsjusterat, ökat sina inkomster med 169 procent. De rikaste 0,1 procenten har ökat inkomsten med nästan 300 procent. Däremot har medianinkomsten bara stigit med elva procent och från 1989 till 2014 steg medianinkomsten med ynka 0,7 procent. Vad betyder då detta? Det betyder att stora delar av medborgarna inte har fått del av den stora tillväxt som skett under de senaste decennierna. Samme Stiglitz påpekade redan i Davos 2013 att det är svårt att moraliskt förklara hur det kan vara rätt att 85 av världens rikaste människor, tillräckligt få för att rymmas i en buss, har lika stora tillgångar som halva jordens befolkning. Året efter behövde bussen bara fyllas med 80 personer. 

Utvecklingen har varit liknande i Sverige även om den inte är lika extrem. I vårt eget land äger fem personer mer än fem ­miljoner svenskar gör tillsammans. I ­Oxfams index över hur framgångsrika länder är på att bekämpa ojämlikhet har Sverige fallit från en hedrande förstaplats 2017 till en 20:e plats 2022. 

Mycket tyder på att denna växande orättvisa är en av huvudorsakerna till att så många vänder sig bort från det moderna samhället, en öppen värld och den liberala demokratin. Utöver att denna utveckling stämmer dåligt överens med vad en majoritet av människorna i Sverige anser rättvist, så är det också ekonomiskt irrationellt. 

Under samma period som ojämlikheten ökat, minskade stödet för global handel i världen. Det finns, enligt min mening, ett tydligt samband. Jag tänker på den trumpistiska protektionismen, som har sin klangbotten från utslagningen i gamla industrisamhällen i mellanvästern i USA eller för den delen på det belgiska motståndet mot Ceta. Jag tillåter mig att konstatera det uppenbara. Handel och handels­politiken är extremt viktig för en liten exportberoende ekonomi som den svenska. Sanningen att säga är handeln en grundbult för hela vår ekonomi då frihandeln skapar tillväxt, sysselsättning och välstånd i vårt land. Före krisen syssel­satte exportnäringen 1,4 miljoner svenskar, och nästan halva vår BNP kommer från exportindustrin. 

Timbros idéer om drakoniska skattesänkningar och slakt av trygghetssystem skulle uppenbart minska stödet för handeln i Sverige och vara ytterst skadliga för svensk tillväxt och exportindustri. För att världshandeln och dess konsekvenser ska kunna accepteras av befolkningen, måste rättvisan och jämlikheten öka. 

Jag konstaterade i min bok som jag gav ut förra året, ”Världens mest framgångsrika land – 100 år av socialdemokratisk näringspolitik”, att en viktig del av tillväxtens djupa bestämningsfaktorer är tillit och transparens. Tillit och transparens har i sin tur en tydlig koppling till jämlikhet. Det konstaterade redan Wilkinson och Picket i ”Jämlikhetsanden” 2010. 

Sammanfattningsvis finns det fog för att konstatera att höga skatter inte behöver vara tillväxthämmande. Det beror på hur de är utformade och vad pengarna används till. Det är däremot ett problem att ojämlikheten ökar i Sverige. Det ser numera även klassiska nyliberala bastioner som IMF och Världsbanken. Det är bara Timbro som står kvar som den sista bastionen för ökad ojämlikhet och socialt utanförskap. Alla andra verkar redan ha förstått att det är lika delar omodernt och osmart.