Debatt: Smärtsam vrickning blev Bokmässans eftermäle

Bokmässan i Göteborg hade två teman i år. Sápmi och Rymden. Hedersgäst var det samiska litteraturcentrumet Tjállegoahte. Stort för Sápmi, och inte minst välbehövligt för bokmässans 93 661 besökare, som fick möjlighet att ta del av förstklassig samisk litteratur i olika former, men också av samtal och seminarier om situationen för Europas sista urfolk. 

Man kan möjligen behandla hedersgäster olika, men de flesta torde nog sträva efter att inte utsätta dem för obehag. Man kan därför fundera över att ett av Timbro och Katalys arrangerat seminarium med rubriken Samerna - privilegierad minoritet eller utsatt urfolk? passerade nålsögat. Redan rubriken skickar varningssignaler. Vilka andra av Sveriges fem nationella minoriteter hade man kunnat sätta in i rubriken istället för samer, och fortfarande anse den rumsren?

Samtalspanelen bestod av Kvartals kulturredaktör Ola Wong, Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad, Ande Somby, advokat och docent vid Arktiska universitetet i Tromsö och Håkan Jonsson, Sametingets styrelseordförande. Moderator var journalisten Sara Stenholm. Medan de samiska företrädarna framför allt pekade på att samerna är ett folk, ett urfolk, och som sådant har rätt till sina marker, hävdade panelens båda icke-samer bland annat att det rör sig om statlig mark, och att råvaror i norr behövs både för den omställning som påstås ska rädda klimatet och i försvarshänseende. 

Efter samtalet skrev Ola Wong en krönika i Kvartal. Den publicerades den 29 september. Ola Wong tycker att det saknades kritiskt tänkande inom ramen för tema Sápmi under bokmässan. Flera gånger påpekar han också att samerna under bokmässan bar samiska kläder, eller som han säger, folkdräkt. Vad samerna har på sig för kläder har naturligtvis ingenting med saken att göra. Att samer har gábdde är lika naturligt som att Ola Wong inte har det, men med sina upprepade påpekanden får Wong det att framstå som att samernas bärande av kolt handlar om pr, om ett sätt att med beräkning stärka det samiska varumärket. 

Ola Wong uppfattar sedan två narrativ i de programpunkter som berör samiska frågor under bokmässan. Han skriver: ”Samerna tilldelas särskilda andliga egenskaper genom en mystisk närhet till naturen. Samtidigt är samerna offer, som Sverige är skyldiga kompensation.” Han påstår sedan, i samband med ett resonemang om sanningskommissionen, att ”offerritualen är den lönsamma delen av processen.” Jag vågar påstå, att det inte finns en enda same därute som föredrar offerrollen framför ett liv som majoritetens jämlike. Snarare finns det nog en längtan efter en normalitet på folkets och kulturens egna villkor, där inte ständig kamp under kolonisationens ok definierar en. Om Ola Wong menar att det samiska folket inte är ett offer för kulturell utarmning på grund av svensk kolonisationspolitik, är han påfallande historielös. Men så är också historielöshet den lönsamma delen av nyliberal nykolonialism.

Inställningen att samerna står i vägen för det mesta är ett tydligt spår i debatten om markfrågorna i Sábme. Att (de renskötande) samerna blockerar inte bara turistfiske, utan också fred, frihet, säkerhet och utveckling, framfördes under seminariet. Ordet kompromiss, tycker Wong i sin krönika, verkar ha försvunnit från renägarnas vokabulär. Men att anklaga dem som under århundraden har fått sina traditionella näringar och sin urgamla kultur kraftigt beskurna för bristande kompromissvilja, är bara obalanserat. Från statens sida har det aldrig någonsin handlat om kompromisser. Till exempel har 70 procent av marklaven (som är avgörande för renarnas vinterbete) försvunnit, till stor del under statliga skogsmaskiner. När urgamla flyttleder har blivit livsfarliga på grund av vattenkraftsutbyggnad har det skett i statens namn. Så vem är staten och majoriteten att idag prata om samexistens och kompromisser och vem kan med trovärdighet påstå att renskötseln inte kan kompromissa?

Gruvorna tycks ha en exklusiv särställning i den modell för att lösa klimatkrisen som hyllas från näringslivet, majoritetspolitiken och ekomodernister. Under tioårsperioden 2014-2023 har 1249 undersökningstillstånd beviljats. I 30 fall har ansökningar avslagits. När det gäller bearbetningskoncessioner har under samma period 29 ansökningar beviljats, medan 7 har avslagits. I några enstaka fall har hänsyn till renskötseln varit en faktor. Nämnas kan också att vid förra årsskiftet låg 418 av totalt 751 undersökningstillstånd i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland/Härjedalen, alltså i de stora renskötsellänen. När det gäller bearbetningskoncessionerna låg 115 av 164 i de länen. Så den stora merparten av gruvprojekten inom Sveriges gränser ligger alltså på samiska marker. Trots att gruvverksamhet alltså i första hand bedrivs och planeras i renskötselområdet, beviljas de flesta av projekten. Är det då relevant att säga att renskötseln står i vägen? Jag måste dessutom ifrågasätta logiken ur en annan synvinkel: Den som vill fiska i rena vatten i fjällområdet bör nog inte samtidigt dra en lans för gruvdrift. I alla fall inte om man också i framtiden vill kunna äta fisken från Sábmes sjöar.

Ett vulgärt påstående ur den allmänna debatten är det om ”nedstängningen av fjällvärlden”. Att stänga någon restaurang och en fjällstation i Jämtland och överlåta upplåtelserna av småviltsjakten och fisket till samisk förvaltning innebär inte en nedstängning av fjällvärlden. Och framför allt inte i relation till de konsekvenser på natur, miljö och ekosystem som blir följden om alla gruvtillstånd på Bergsstatens bord beviljas. Då kan vi prata om nedstängning.

Samer i Sverige kan inte på eget bevåg ta sig rättigheter. Samers rättigheter är helt beroende av den stat som koloniserat dem, det land de är medborgare i. Detta trots att många rättigheter är internationellt förankrade. Den rätt Girjas sameby nu har att upplåta jakt och fiske på sina marker ovan odlingsgränsen har samebyn fått genom dom i Högsta Domstolen. Det handlar dessutom inte om några nya rättigheter, utan om att samerna i Girjas har återfått rättigheter de tidigare haft, men som de via svensk renskötsellagstiftning har blivit fråntagna. Det rätt uttjatade uttrycket ”gör om, gör rätt” har trots allt sina poänger. 

I en avslutande frågeställning efterlyser Ola Wong en granskning av vem som egentligen agerar rasistiskt och vem som diskriminerar vem. Att den samiska minoriteten skulle diskriminera majoritetsbefolkningen faller på sin egen orimlighet. Maktrelationen mellan minoritet och majoritet är extremt tydlig. Särskilt i en demokrati av västerländsk modell, som alltid bygger på majoritetsbeslut och där inte ens utslag i högsta juridiska instans får inverkan på politik och lagstiftning. 

Det var en smärtsam stund som följde efter att Timbro-Katalys-seminariet hade avslutats. Den samiska publiken, och andra med förnuft och känsla i behåll, lämnade lokalen med en känsla av vanmakt. Många var tomma i blicken, andra arga. Några grät. Många talade om att de kände sig kränkta. Och onsdagen den 2 oktober levererade också Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad en text om seminariet. Han upplevde diskussionen som helt normal. 

Wennblad håller fram det självklara: Att olika uppfattningar bryts mot varandra betraktas som en naturlig del av ett demokratiskt samtal. Sen lägger han till: ”Inte som en kränkning. Upplever man det senare, är det möjligen inte hos arrangören eller paneldeltagarna problemet ligger.” Jag kanske missuppfattar Wennblad, men jag anar nästan att han menar att problemet ligger hos dem som känner sig kränkta. Det är mycket man aldrig behöver ta in som privilegierad majoritetsperson, om man inte vill. Jag vet, för jag kommer från den gruppen själv. Men är det verkligen svårt att förstå, att den som i århundraden har tvingats leva under kolonialt tryck, som grupp blivit tillskriven negativa egenskaper av en galen och påhittad vetenskap, och fråntagen bland annat språk och religion, känner sig kränkt när ens historia och ens rättigheter ifrågasätts gång efter annan?

Under bokmässans avslutande presskonferens hyllade med all rätt både bokmässans representerar och de samiska företrädarna det genomslag tema Sápmi fått under mässdagarna. Men till eftermälet hör tyvärr också det omtalade seminariet med dess efterdyningar. En smärtsam vrickning som kommer att ta tid att rehabilitera.