Sluta prata om utanförskap

Enligt Wikipedia är utanförskap ett begrepp som Moderaterna började använda i valrörelsen 2006. Då syftade man på människor som saknade arbete eller var undersysselsatta och därför behövde ekonomiskt stöd. Sedan dess har idéerna om utanförskap utvecklats. Kriterierna har blivit fler och utanförskap har utmålats som ett stort samhällsproblem. Utanförskap är numera ett särskilt politikområde med mål och egen budget.

Tidöregeringen har gjort utanförskap till ett geografiskt begrepp. På regeringens uppdrag har Statistiska centralbyrån och Boverket kartlagt kriminalitet, bidragsberoende, trångboddhet, demokratiskt deltagande, skolresultat och arbetslöshet i Sveriges 3 363 regionala statistikområden. Även otrygghet, ohälsa och engagemang i föreningsliv och civilsamhälle har undersökts. Myndigheterna hittade 180 områden i storstäder och större städer med en ”sammanvägd problematik” som indikerar utanförskap. Arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Persson har förklarat att dessa områden präglas av hopplöshet och kriminalitet (Svenska Dagbladet 13/11 2024).

Utanförskapsområden har blivit samma sak som problemområden. Men alla som bor i ett utanförskapsområde har inte nödvändigtvis problem. Där bor människor som varken är arbetslösa eller trångbodda, samtidigt som det kan finnas högutbildade som är arbetslösa eller höginkomsttagare som inte har rösträtt. Eftersom olika slags problem har vägts ihop passar traditionella utbildnings-, arbetsmarknads- eller bostadspolitiska åtgärder dåligt. Det blir svårt att hitta de ”träffsäkra åtgärder” regeringen önskar sig. Den särskilda utredaren mot utanförskap har också fått förlängt förordnande.

Människors lust att delta i samhällslivet minskar och deras hälsa försämras.

Däremot får själva idén att utanförskapet finns i bestämda områden påtagliga effekter. När skillnaderna mellan stadsdelar markeras skapas segregation. Om människor accepterar idén att utanförskap är någonting som ”finns” – och inte bara är ett språkligt påhitt – avgör bostadsadressen hur invånare betraktas, behandlas och uppfattar sig själva. Då kan den uppgivenhet Mats Persson talat om breda ut sig. Människors lust att delta i samhällslivet minskar och deras hälsa försämras.

Vad som räknas som utanförskap beror på vilka kriterier man utgår från. Det finns flera sätt att tänka. Exempelvis hade regeringen kunnat definiera utanförskap i termer av resursförbrukning och miljöförstöring. Hur skiljer sig olika områden åt vad gäller elförbrukning, bilinnehav, lyxkonsumtion? Var är bostäderna onödigt stora? Var är matsvinnet störst?

Eller man hade kunnat utgå från samhällets ansvar istället för individernas. Då handlar utanförskap om tillgången till samhällsservice och annan service. I vilka områden har invånarna svårt att resa med allmänna kommunikationer? Hur långt har man till närmaste bibliotek? Till matvarubutik, vårdcentral, apotek, systembolag? Med en sådan definition av utanförskap får politikerna tydliga signaler om vad som saknas – vårdcentraler, fritidsgårdar, bibliotek, lekplatser, grönområden eller kommunikationer.

Begrepp ändrar betydelse med tiden. Miljonprogrammet lanserades som någonting storslaget – goda bostäder till låga kostnader skulle råda bot på bostadsbristen. 60 år senare är hela projektet starkt ifrågasatt.

Det kan hända att dagens utanförskapsområden får hög status någon gång i framtiden. Men det säkraste – och enklaste – är att tills vidare behandla utanförskap som en onödig social konstruktion, en fantasiprodukt som gör mer skada än nytta. Om politikerna slutar prata om utanförskap försvinner problemet och hela politikområdet.