Debatt: Sluta killgissa om svensk-muslimsk folkrörelse

I en krönika i förra veckans nummer av ETC lyfter Mattias Johansson fram sig själv som en person med en balanserad hållning till kritiken mot studieförbunden. Å ena sidan så är det självklart att Magnus Ranstorp, Peder Hyllengren och Aje Carlbom blåst upp sina så kallade forskningsresultat till rena påhitt. Tre procent av studieförbundens verksamhet har visserligen dubbelrapporterats, det mesta inom band- och musikgenren. Men både jag, Mattias och gemene man är överens om att det inte finns några tecken på att 60-70 procent av folkbildningen egentligen drivs av mafiosos som samlar miljoner på hög, hur hårt Ranstorp och gänget än kampanjar. När det kommer till studieförbundet Ibn Rushd snubblar dock Mattias på Ranstorps konspirationsfantasier.

Enligt Mattias är det fullt rimligt att en nationellt reglerad folkbildningsaktör, dessutom den mest granskade i sektorn enligt Folkbildningsrådet, både kan tänkas vara styrd av ett terroristnätverk och vara ett trossamfund under cover. Så listiga är människorna bakom Ibn Rushd att de både skulle ha lurat Folkbildningsrådet, den nationella revisionsbyrån PWC, Skatteverket, Polisen, Säpo och MSB. När faktum är att inte någon av dessa aktörer slår fast det som Ranstorp eller Mattias verkar ta för sanning: att en organiserad muslim är en farlig muslim... eller åtminstone väldigt, väldigt misstänksam.

Studieförbunden styrs av våra medlemmar, de bestämmer vad vi står för och vilken verksamhet vi ska ha – inom ramen för folkbildningens principer och alla människors lika värde. Eftersom studieförbundens medlemmar är olika, är det med tiden naturligt att studieförbunden också blir mer olika varandra. Därför har exempelvis Paideias judiska folkhögskola kurser i jiddish och om torahn medan Ibn Rushd har kurser i arabiska och om koranen. Det finns så klart fortfarande plats för utveckling i våra verksamheter. Men våra verksamhetsinriktningar eller organisationsformer borde inte väcka fler misstankar än ridsporten som håller på med ridning och fotbollsförbundet som håller på med fotboll.

Ändå väljer Mattias liksom andra debattörer att killgissa sig till ungefär hur terrorvänlig en stor del av den svensk-muslimska folkrörelsen är. På så vis bidrar han till trenden av kommunpolitiker som just nu tar till extrema metoder för att hindra Ibn Rushd från att ta del av ekonomiska resurser på lika villkor med andra studieförbund. Bland annat i Göteborg hemlighåller staden rapporter och ändrar kriterier för bidrag i efterhand så att Ibn Rushd inte ska nå upp till kraven. Någonsin. Politiska beslut dömer ut personer och organisationer på förhand för saker de kan tänkas säga i framtiden – tvärtemot åsiktsfriheten. Och på både lokal och nationell nivå tar politiken steg för att inskränka religionsfriheten och föreningsfriheten. Inskränkningar av demokratin för demokratin, liknande ett klassiskt dilemma-avsnitt i någon amerikansk tv-serie.

Mattias Johanssons debattinlägg är i ljuset av det här inte ett balanserat instick i en allmänna debatten. Utan är ett hyveltag på människors lika rätt till bildning och organisering oavsett trostillhörighet.