Debatt: Slussen – hur kunde det bli så här?

I debatten sade Olle Wästberg att kommunstyrelsen inte har infriat sin skyldighet enligt kommunallagen att försäkra sig om att riktiga samråd har ägt rum. Man har bara förankrat redan tagna beslut. Inga-Britt Ahlenius konstaterade att det kommunala beslutsfattandet saknar balans mellan politiker och tjänstemän och att det är svårt att ställa ansvariga till svars. Kommunalt lagtrots är ett etablerat begrepp påpekade hon och efterlyste förändringar av kommunallagen. Gösta Blücher betonade att Slussen är ett riksintresse och att kommunen inte följt plan- och bygglagen. Man har manipulerat såväl länsstyrelsen som Riksantikvarieämbetet. Detta är hårda ord, men tungt vägande kritik från några högt meriterade experter och samhällsdebattörer.    

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Rapporteringen i media under åren visar tydligt att det råder en beröringsångest om Slussen. Fakta eller maktutövningen har inte granskats utan det blir, liksom i sociala medier, en skendebatt som handlar om vad krönikörer tycker. Sociala medier har blivit en terapi för många men medför ingen reell påverkan på politiskt beslutsfattande, snarare tvärtom, det blir ett alibi för riktiga samråd. 

Den politiska dramaturgin handlar om att visa styrka och handlingskraft, att styra snarare än att tänka långsiktigt och samhällsekonomiskt. Politikerna i staden gör upp med ”kapitalet” bakom medborgarnas rygg och bygger en ”stad i världsklass”. I det här fallet innebär det att välja bort ett bevarande och upprustning av en unik kulturmiljö, ett världsberömt monument över modernismens genombrott i Sverige, form och funktion förenat, framför en simpel motorvägsliknande ramp rakt in i Stockholms hjärta, Gamla stan. Det öppna stadsrummet, tillgängligt för alla, ersätts med shoppinggallerior och kontor. Bristande underhåll och vanvård samt påståenden att nuvarande Slussen är en biltrafiklösning har avgjort Slussens öde. Ingen kvalitativ diskussion, dåliga lösningar för kollektivtrafiken, ingen hänsyn till allmänna intressen bara till enskilda. Traditionellt manligt tänkande har styrt hela frågan. 

När politiska löften svikits och samråd och juridik har spelat ut sin roll, vem ska man då vända sig till? Det finns inga kommunala ombudsmän och inget kommunalt konstitutionsutskott. Varför backar nuvarande stadshusledning, dåvarande opposition, från sitt absoluta NEJ år 2011 till Nya Slussen? Är det en ny samverkansmodell i stadsbyggnad som växer fram, en allians mellan politiker och byggherrar i stället för samråd med medborgarna? Politiken som en motkraft till marknadskrafterna – vart tog den vägen?  Mark- och miljööverdomstolen har inte heller agerat självständigt utan böjt sig för makten och avstått från att värdera om brister förekommit i kommunens handläggning.

Det handlar om politikens väsen. Demokratin kan förklaras och försvaras men den politiska hederligheten avgörs bara vart fjärde år. Där emellan råder andra lagar och när politiken blandar sig med kapitalet uppstår beroendeförhållanden som är mycket starkare än ansvaret mot väljarna. Kommunalpolitiken blir apolitisk. Det görs upp utanför stadshuset och i god tid före besluten formellt klubbas i kommunfullmäktige. Demokratiutredningen slår fast att kommunstyrelsens ordförande har blivit den viktigaste maktfaktorn. 

Stadsbyggnaden i Stockholm verkar följa den oheliga alliansen mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. De är samma slags betongpartier och dess främsta företrädare fullfjädrade maktpolitiker. En ideologisk debatt, som i landstinget om till exempel hur välfärden ska organiseras, är inte synlig i kommunfullmäktige. Det är enighet om bilvägar, glashus, shoppinggallerior, hotell och sportarenor som gäller. Att bygga för kortsiktig vinst är skälet till att bostadsbyggande, kulturmiljöfrågor och visioner alltid kommer i andra hand. Men det blir dyrt i längden. Vart har samhälls-planeringen tagit vägen?