Debatt: Slentrianmässig sekretess göder ungdomskriminalitet

Barn och unga är ett kulturellt och juridiskt särintresse i vårt samhälle. På samhällsnivå är vi överens om att varje barn har rätt till en trygg uppväxt, sunda värderingar, viktiga kunskaper och ett friskt liv i vårt land. Vi har även reglerat detta intresse i lagar och överenskommelser. Däremot lyckas vi inte alltid så väl med denna ambition. Beroende på hur man räknar och resonerar så kommer man landa i någorlunda olika slutsatser om hur stort problemet med barn som far illa i vårt samhälle är. Men de allra flesta är samtidigt överens om att detta problem finns. Inom vissa områden växer dessutom problembilden. Självrapporterad psykisk ohälsa ökar. Viss ungdomskriminalitet. Drogmissbruk. Andelen barn som misslyckas i skolan likaså.

Beror detta på att vårt samhälle ägnar sparsamt med tid och resurser åt barn och unga? Nejdå, kommuner och regioner erbjuder barn och familjer kopiösa mängder stöd i form av olika insatser. Vanliga problem är dock att stödet kommer för sent i barnets liv, att det är fel sorts stöd eller att stödinsatser från olika håll motverkar varandra. Barn och familjer faller mellan stolar när de söker hjälp, tappas bort eller springer vilse i vår mycket stora, men snåriga och relativt rigida offentlighetsdjungel.

Vi ska lösa detta med bättre samverkan mellan myndigheter, säger vi. Och vi samverkar dessutom som aldrig förr - vi startar otaliga samverkansgrupper och samverkansprojekt. Däremot blir den sällan särskilt fördjupad eller effektiv, har det visat sig. Detta beror till stor del på att vi är människor med mänskliga behov. Som t ex behovet av personlig trygghet, som gör att vi undviker onödigt risktagande. Att dela information mellan myndigheter är en sådan sak som ofta brister eftersom det i praktiken ofta innebär ett risktagande; risken för att felaktigt hantera personuppgifter. Myndigheter blir därför överdrivet återhållsamma med dela vidare information. Slentrianmässiga hänvisningar till sekretesshinder är vanligt, vare sig dessa hinder finns eller inte. Men få vågar chansa när det gäller sekretesslagstiftning. Lagen utmanas därför sällan och leder därmed inte heller till bättre eller utökad juridisk vägledning i den utsträckning som behövs.

Två aktörer som drabbas särskilt mycket av brist på information från andra myndigheter är de som samtidigt omnämns som oerhört viktiga för att upptäcka och motverka tidig problematik bland barn och unga - förskola och skola. Avgörande händelser och insatser gentemot enskilda barn planeras och genomförs av andra, ofta mer reaktiva, myndigheter. Men förskola och skola lämnas ofta oinformerade. Detta drabbar i slutändan samordningen av insatser och helhetssynen på barnet och dess behov.

Tydligare regler om informationsdelning mellan samtliga myndigheter som arbetar runt barn och unga behövs i allmänhet, men för förskolans och skolans skull i synnerhet. Utökad informationsdelning om barns situation och behov av stöd skulle leda till bättre insatser. Men utan tydligare och trygghetsskapande vägledning för utökad informationsdelning från socialtjänst och polis så kommer skolan och förskolan även fortsättningsvis ha svårt att fungera som en effektiv samverkanspart till andra myndigheter och därmed att lyckas med sitt främjande och förebyggande samhällsuppdrag.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.