Debatt: Släpp sargen, vänsterpressen!

Jag skrev nyligen en text här i Dagens ETC (8/2) om svensk vänstermedias bristande vänsteranalys i jämförelse med amerikansk sådan rörande kriget i Gaza. Efter det har jag fått svar här av både Andreas Gustavsson (8/2) och av Flammans Leonidas Aretakis (12/2), och indirekt av AB Kulturs Karin Petterson på X. 

Mycket av deras kritik har handlat om urval, en del om innehåll. Underlaget för min artikel var mönster jag såg efter att ha gjort en genomgång av några av de mest inflytelserika vänstermediernas ledartexter, samt texter som skrivits av redaktörer på Aftonbladet Kultur om Israel och Palestina sedan den 7 oktober förra året. De tre mönstren jag såg var: 1) kritik av ”dåliga” element inom den propalestinska vänsterrörelsen. 2) vikten av att kämpa emot antisemitism, och 3) fokus på båda sidors lidande i kriget. 

Jag opponerade mig inte mot dessa ämnen, det jag däremot reagerade på var platsen detta fått ta på bekostnad av de stora frågorna för vänstern just nu, som amerikansk vänstermedia inte räds diskutera. Det jag menar saknas är historisk kontextualisering, förståelse och intresse för begreppen bosättarkolonialism och dekolonisering, visioner om framtiden i regionen och framförallt, intresse för den enorma globala solidaritetsrörelse med Palestina som just nu byggs. 

Jag förstår att Aretakis och Gustavsson vill passa på att visa upp det material som Flamman och Dagens ETC har publicerat på annan plats än ledarsidor. På liknande sätt beskriver Pettersson den mångfald av röster som hörts på AB Kultur i olika opinionstexter. Men min text kommenterade inte allmänna opinionstexter och inte heller nyhetstexter. 

Det som intresserade mig var snarare hur de personer som har makt över vänsterns mediala plattformar, som chefredaktörer, ledarskribenter och kulturredaktörer, förhåller sig till kriget i Gaza. Anledningen är dels att dessa i många sammanhang får representera en bredare vänster och dels för att det är på dessa spalter som analys av samhället ur ett vänsterperspektiv förväntas göras.

Vad gäller redaktörernas respons på innehållet i min text så kan det konstateras att de, trots kritik av urval, upprepar de mönster jag iakttog och delvis försvarar utelämnandet av de stora frågorna. 

Andreas Gustavsson summerar sin replik till mig med att förklara att Dagens ETC:s ledarsida är ”en aktiv motståndare till antisemitism,” ”alltid kommer att reagera när någon romantiserar terrorns brutalitet” och samtidigt kommer att ”stå bakom palestiniernas strävan efter frihet och människovärde”. Dessa proklameringar är ju moraliskt rättfärdiga, precis som Aretakis fokus på att synliggöra även israeliskt lidande. Men hela poängen med min text var just detta – att moraliska ställningstaganden hamras ut på sidorna på bekostnad av analys och engagemang i de frågor som nu ställs till följd av kriget. En viktig sådan fråga är vad palestinsk frihet faktiskt skulle kunna innebära och varför så många rörelser ser sin frihet kopplad till just den palestinska. 

I sitt svar raljerar Leonidas Aretakis över min uppmaning om att förhålla sig till begrepp som bosättarkolonialism och dekolonisering och avfärdar dem som ”akademiska amerikanska modeord” som inte har med Palestina och Israel att göra. Lite senare gör han en illvillig tolkning av en text i ett nummer av tidningen Brand som jag varit redaktör för. 

Hade Aretakis ägnat själva Brand-numret – som heter Kamper i Norr – lite mer intresse, hade han sett att just dekolonisering används av flera skribenter för att bland annat förstå kampen för svenska samers kultur och levnadsvillkor. Att kalla bosättarkolonialism och dekolonisering för akademiska modeord och låtsas som att de inte betyder något är inte bara historielöst och felaktigt det är också att förminska rörelsen för ursprungsbefolkningar i Nordamerika, Sverige och världen, samt klimatrörelsen som ofta kopplar världens klimatorättvisa till kolonialism.

Nu förstår jag att varken frågor om dekolonisering eller internationalism ligger speciellt högt på den svenska vänsterns agenda. Men det är frågor som engagerar väldigt många i Sverige och runt om i världen och bör inte avfärdas så lätt. 

Avslutningsvis kontrasterar Aretakis dagens Palestinasolidaritet med 2003-års massrörelse mot Irakkriget och menar att den förra är odemokratisk i jämförelse. I en annan text i Flamman beskriver han arrangörerna av palestinademonstrationerna i Stockholm som ”dunkla och toppstyrda. Liknande misstänksamhet riktade Karin Pettersson mot demonstrationerna i november där hon klargjorde att hon kände sig så otrygg med vad som egentligen menades med slagordet ”From the river to the sea – Palestine will be free” att hon inte kunde gå i demonstrationer där detta skanderades. Det är svårt att se dessa insinuationer som välmenande kritik av en rörelse man är intresserad av. 

Så vitt jag förstår det har arrangörerna av demonstrationerna i Stockholm, i likhet med många av tågen i USA, till stor del utgjorts av unga palestinier, som inte har koppling till traditionell vänsterorganisering. Jag förstår att det är läskigt för många medelålders, vita socialister (en grupp jag själv tillhör) att sätta sig in i en ny rörelse man inte helt förstår. Det ligger också i varje betydande rörelses natur att den är rörig och bristfällig. 

Men när miljoner människor över hela världen ser palestinsk frihet som en kamp för global frihet och rättvisa, och när deltagarna i den kampen till stor del består av dem som lidit mest av kolonisering och imperialism (vare sig som invandrade, historiskt förslavade och koloniserade minoriteter i Europa och USA eller som boende på platser förstörda av krig och extraktion), är det inte dags att släppa sargen då och börja intressera sig för hur detta skulle kunna forma vänstern framöver?